Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - En farlig dröm, af Kolon (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321
Den har nu slutat med den förras underkastelse. Begreppet
har dödat den. Och jag är så nöjd härmed — så som jag
nu begriper lifvet och oss menniskor. Man säger ju att den
som dör ung blir så lill-klok. Och jag förstår nu allt —
allt. . Och all rädsla är borta. Jag kan ligga alldeles en-
sam om nätterna och undra om jag skall lefva till nästa
dag utan att dock skrika, och när kväfningsanfallen komma
säger jag till mig själf: »Nu befrias snart din ande.> —
Jag har funnit utväg att tillskrifva honom och jag har
hans svar. Jag vet att han låtit döma sig för — Gud i
himlen, lilla mamma — lilla mamma, hvilket grymt ord!
Och det har sagts om honom och mig! Ar det icke ljuft
att dö?
Jag vet att ett ord af mig kan lösa honom, men jag
vill inte uttala det. Det är därföre att jag ser allting så
klart nu. Jag vet att han ej skulle kunna återgå till utöf-
ning af sitt embete — till hustru och barn. Detta skulle
tortera honom till döds — det vore mer än han försyndat.
Men han känner sin skuld och vill försona den och det vore
grymt af mig att förneka honom detta. Vissbeten att han
rentvått mitt rykte är den lilla gnista som hädanefter håller
honom uppe. Skulle jag släcka den? Gärna, gärna finge
man säga om mig »Den lättfärdiga slynan»>. Jag skulle le
däråt, men hvad vore hans lif. För mycket har redan kom-
mit ut, för att icke samhället skulle utstöta honom och han
blefve en förbannelse för de sina. De skola nu ha min
arfvedel. Med detta papper i hand skall du tvinga pappa
till att draga försorg om dem. Samvetet skall ej lemna
Honom ro: förr.
Lilla mamma, sörj icke! Tänk inte att du borde hållit
mig strängare och stäckt min fantasi. Mitt korta lif har
varit så lyckligt, och om jag felat, sonar jag det med mina
plågor.
Du skall underrätta min älskling om min död. Du
skall säga honom att han sedermera uppsöker ett ställe af
jorden, där menniskorna inte krånglat till lifvet så som här
— där han icke blir frestad att skatta åt dåligheten och
krassheten — där han i storslagen ensamhet kan tänka
stora tankar. Och när dessa luttrat honom, då må han
återvända och ställa sig där, som striden mot ondskan är
hetast och göra sin plikt. Säg honom att han har ingen
skuld i min död, eller om han har det, tackar jag honom
Ur Dagens Krönika. XI. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
