Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Féernas gåfvor, af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
från soffan. Den gamla öfverrocken, han bredt öfver sig,
gled ner på golfvet och han stirrade framför sig, som hade
han drömt en förfärande dröm.
Men i vagnen snusade barnet med sammanpressade
läppar och knutna små näfvar, där sof hans son; oberörd
af tankar och drömmar, och allt var stilla, hela hemmet hyvi-
lade efter öfverstånden oro och fara.
Men fadren sjönk ner på en stol bredvid vagnen och
satt där länge i tunga, tysta tankar.
Och tiden går.
Den lille är solskenet 1 hemmet, som han fyller med |
upptåg och barnglädje. |
Aren gå. Han är ej längre parfveln, som slumrar in I
i mammas knä, då han lekt sig trött. Leksakerna äro sön-
derslagna och undersökta, gunghästen sprängd, sagböckerna
i trasor.
Nu går han i skolan — en gosse med hufvud, en gosse
med tur. Han reder sig alltid, äfven då han ej haft tid
att läsa öfver sina lexor. Han blir primus vid examen, den
bäste bland sina likar, föräldrarnes och lärarnes stolthet.
Pojken är ej längre pojke. Den hvita mössan sitter
käckt på ett vackert, högburet hufvud.
Lifvet väntar på honom, tiden behöfver ynglingar med
hufvud och kraft.
Han hörde aldrig till de ljumma eller de fega, som in-
gen öfvertygelse ha eller som ej våga uttala den. Tvärtom,
han talade gärna och med eld och lif, talade i studentkret-
sarna ej blott om fädernas stora minnen och om de vördade
förmännens storhet, utan om ungdomens mål och uppgift i
detta jäsande öfvergångsskede som skall utveckla ett nytt
århundrade, sedan det gamla blifvit jordadt.
Han var entusiasten och man räknade ej så noga med
ett och annat mindre öfvertänkt uttryck — det var känsla
och flykt i hans ord, han var begåfvad, lofvande, hans åsik-
ter skulle stadga sig, det behöfdes blott tid och tålamod.
Och han stadgade sig, han utvecklade sig, han kom i
beröring med olika kretsar, han studerade sin värld och |
| lärde känna människorna. Han hörde på de unga radikale |
I och han hörde de äldre, sansade. Han stöttes allt för ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
