Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Musikrevy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3603
otrligt att »Kärleksdrycken> är ett uppkok på Lucie — en operabuffa
på en operaseria. Någon den minsta likhet finnes absolut icke,
annat än de analogier i skrifsättet, som t. ex. gör Figaro till Don
Juans bror, Barberarens till Otellos o. s. v. Sist men icke sämst
Lucie skrefs en 5, 6 år efter »Kärleksdrycken>. Men slikt
generade ej 40-talets konstbedömare, som bara behöfde vara »qvicka».
Utförandet var jemngodt. Främst lyste som vanligt fru
Edling genom sin omedelbara friskhet, sin röst och sitt spel,
begge lika glada och roande i denna hennes debutrol, Adina,
som hon först gaf i början på 70-talet, hvilket är sannt, men
tycks otroligt, så uvg som den näpna lilla contadinan alltjemnt
ter sig. — Hr Jobansons röst gick ej illa med Belcors parti,
trots rösten egentligen gjort föga framsteg på k. operan, men
F-dur-arian: »Såsom Paris äplet skänkte åt behagens huldgudinna>
gafs med ett visst chevalereskt behag och koloraturen i dess
slutfall fick en ganska vårdad tolkning. Spelet var mycket lof-
värdt, hållningen den bästa. För resten har br J. af en bedö-
mare fått vitsordet att vara »söt»>, och som detta annars ju är
the tenoristers arfvedel, så bör denna rec. kännas dubbelt flatte-
rande. — Juris doktor Bottero var märklig nog som medicine
doktor (?) Dulcamara. Ung, kavaljersmessig, röd och hvit med
tindrande ögon och liflig fason, skilde sig typen mycket från den
som Kinmanson—Uddman—Janzon förut med så stor talang
realiserat på k. scenen. Dessa tre buffi voro ock roligare än
hr Bottero, hvars främmande språk här dessutom förtog diverse
roligheter för de oinvigde. Auvnars kan ett buffaparti ej annat
än vinna på att sjungas på originalspråket; br Bottero detaljerade
flere saker med godlynt humor, hvaremot den slipade räfven nog
kom för litet fram äfven i duetten med Nemorin der char-
latanen bör lysa i all sin falska gula glans. Kurtisen med Adina
tog stort utrymme i denne doktors spel, gamle Kinmanson var
ej hälften så kärlig, dock ansågo den tidens moralister honom
för vågad i vexelsången: »Io son ricco. tu sei bella,» der gubb-
filuren spelade mot den vackra Mathilda Gelhaar, till hvars bästa
roler Adina hörde och som ypperligt lär sjungit den graciösa arian
i F i sista akten, hos oss numera såsom uppehållande handlingen
öfverhoppad, signora HBSorandi minnas vi dock utmärkte sig deri
på 60-talet. — Hr M. Strandberg »bjöd till att spela lifligt>,
som den farbroderliga kritiken i P. T. rättvist vitsordat. Det
stumma spelet, som t. ex. i andra akten är kräfvande, gjorde
hr S. heder, hvarjemte den blandning af enfald och heder som
skall uttryckas var rätt nätt hoprörd. Sången hade goda moment,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
