Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Fyra dagar, af W. Garschin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
det är: det är jag själf som suckar. Andtrutna, dämpade,
jämmerfulla suckar. Gör det då så ondt? Det gör det visst.
Jag har bara ingen riktig känsla af smärtan därför att min
hjärna är trött och tung som bly. Hällre vill jag lägga mig
ned och sofva, bara sofva vidare. Månne jag vaknar igen
från den sömnen? Det är icke omaket värdt att tänka på.
I samma ögonblick som jag skall lägga mig till rätta
igen, faller en bred strimma blekt månljus öfver stället där
jag ligger. På en fyra, fem stegs afstånd från mig får jag
nu syn på någonting svart, af obestämd form; här och där
glänser något af metall i månskenet. Det är uniformsknap-
par eller vapen som blänka. Antingen är det en sårad eller
också är det en död.
Hvilket som hälst, lägger jag mig väl att sofva.
Nej, det kan icke vara möjligt. Vårt folk måste vara
1 närheten. Det gälde ju att intaga ställningen och vi in-
togo den också; turkarne togo slutligen till reträtten. Hvar-
för skulle vi då inte taga position här? Men hvarför är
då allt så tyst häromkring? Icke ett ljud hvarken af röster
eller sprakande vakteldar. — Det är bara jag själf som af
svaghet hvarken kan höra eller se. De äro här naturligt-
vis ännu.
» Hjälp, hjälp!» ;
Vilda, förtviflade hesa skrik frambryta ur mitt bröst,
men ingen svarar på dem. Högt och skärande förklinga de
1 nattluften. Sedan blir allt stilla igen; blott gräshopporna
fortfara att oafbrutet sjunga. Månen ser medlidande på
mig med sitt stora runda ansigte.
Om han därborta blott hade varit sårad skulle han ha
vaknat ur sin dvala då jag skrek. Det är ett lik. En af
våra eller en turk? Herre Gud, liksom om det inte kunde
göra alldeles detsamma. Och sömnen tillsluter åter mina
feberglödande ögon.
Jag ligger ännu med tillslutna ögon ehuru det är en
god stund sedan jag vaknade. Solen skiner; det kan jag
märka och jag förstår att den skall sticka mig i ögonen om
jag öppnar dem. Det är bäst att ligga alldeles orörlig. I
går blef jag sårad (det var förmodligen 1 går); nu har ett
dygn gått sedan dess, så går ett till och sedan dör jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
