Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Fyra dagar, af W. Garschin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREE Eon
BIG
Ju mera stilla jag ligger, ju lättare blir det öfverståndet.
Kunde man bara också få hjärnan att upphöra att arbeta,
men den vill icke lämna mig i fred. Tanke på tanke, minne
efter minne dyker upp, men på det viset kan den icke hålla
på länge; det tar också slut. Det hela slutar med ett par
rader i tidningarne: Vår förlust- är obetydlig, fem sårade
och en död, frivillig af femte bataljonen, Iwanow. Nej, de
trycka inte ens mitt namn utan skrifva blott: en död. och
fem sårade. Det är bara en notis, som just ingen tänker
på. Ett lösryckt minne tränger sig fram. Jag såg en gång
en hundvalp; det är länge sedan; förresten är allt som hände
före den tid jag kom att ligga här med mitt ena ben kros-
sadt, mycket länge sedan. Jag gick nedåt gatan. Där såg
jag folk strömma till. Folkmassan stod utan att säga något
och såg på något hvitt som låg på stenläggningen öfver-
smordt med blod och gnälde ynkligt. Det var en stackars
liten hund; spårvagnen hade kört öfver den. Den vred sig
och drogs med döden liksom jag nu gör. Då kom där en
polisbetjänt; han förde undan de närmaste, tog hunden i
nacken och släpade den in i en port. Därmed slutade upp-
trädet.
Månne det kommer någon och flyttar mig ur vägen?
Nej, jag blir nog liggande där jag ligger tills jag dör. O,
hvad det är skönt att lefva! Den dagen då hunden öfver-
kördes var jag själf så lycklig som en menniska kan vara.
Jag stormade fram under det mest hejdlösa glädjerus, och
det fans också något att vara glad öfver. — Alltsamman
kommer för mig nu och det slår och dunkar i mina tinningar.
Men nu börjar det att bli varmt. Solen bränner. Jag
öppnar ögonen och får se samma buskar och samma stycke
himmel, men vid dagsljus. Och därborta, ett par steg från
mig har jag min granne. Det är ett lik, en turk. Hvad
han är stor. Jag känner igen honom. Det är just han ......
Mina ögon fästa sig på människan som jag har dödat.
Hvarför slog jag ihjäl honom?
Där ligger han nu stendöd med en blodpöl under sig.
Hvarför dref ödet honom bort från hans födelsebygd? Hvem
är han? Kanske har han liksom jag en gammal moder där-
hemma. Länge om aftnarne blir hon nog sittande utanför
sin lerhydda och stirrar mot den fjärran Nord om icke hen-
nes son, hennes stöd och försörjare snart kommer tillbaka.
Och jag då? Med mig är det icke bättre än med honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
