Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Fyra dagar, af W. Garschin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380
hemskt grin af människoben, evighetens grin, visade sig för
mig med ett så fasansfullt familjärt uttryck, som jag aldrig
förr har kunnat föreställa mig, huru många gånger jag än
har haft en hufvudskalle mellan mina händer för att studera
den. Detta skelett i uniform med blanka knappar gjorde
mig lam af förskräckelse. »Det är kriget», tänkte jag. >»Han
därborta är dess symbol».
Och solen bränner och bakar på alltmera obarmhärtigt.
Huden på mitt ansigte och mina händer har för länge sedan
börjat att flås af. Vattnet som var kvar i flaskan har jag
druckit ut. Törsten pinade mig så olidligt, att då jag skulle
hälla ett par droppar vatten på min tunga, kom ge till att
svälja alltsamman på en gång. Huru kunde jag också vara
så förtvifladt dum att inte ropa på kosackerna då de redo
förbi buskarne. Om det också hade varit turkarne, hade
jag i alla fall blott vunnit därpå; de hade gjort slut på mig
på en eller högst två timmar, men här tydkel det aldrig ta
slut med hvad jag har att utstå, tills jag ändtligen en gång
blir lifvet kvitt. Stackars lilla mor därhemma. När du får
höra att jag aldrig kommer igen, sliter du af dig ditt gråa
hår och slår pannan mot väggen och förbannar ditt eget
lif och hela världen, som inte kan förlikas utan ska föra
krig och pina ihjäl människor. |
Om jag blott kunde vara säker på, att hvarken du eller
Mascha fick veta hela sanningen, så skulle jag inte klaga
för min egen del. Värre än jag nu har det, kan det aldrig bli.
Nu ser jag igen den lilla hunden som blef öfverkörd
på gatan. Polisbetjänten slog den med hufvudet mot muren
och kastade den öfver ett plank in i en trädgård. Men
den lefde ändå och låg och pinades hela dagen till långt
ut på aftonen. Nu har jag det emellertid mycket svårare
än han. I dag är det den tredje dagen; så kommer den
fjerde, den femte, den sjette. O, död, kunde du icke vara
nådig och taga mig snart!
Nej, den vill inte, den låter mig ligga här ensam under
den hjärtlösa solen som hetsar min törst till raseri: och bringar
liket därborta till att förge mig. Den stinkande kroppen
har alldeles upplöst sig; myriader af maskar vältra ut däri-
från och ringla omkring på marken åt alla sidor. När den
nu snart blir alldeles uppäten och blott benranglet och uni-
formen återstår, då kommer turen till mig. Då kommer
jag också att se sådan ut.
jalg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
