Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Ibsen och hans ”Gengangere”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till en början n&gra ord om den riktning af den moderna
literatur, för hvilken Ibjsens Gengangere är en så ypperlig
representant. I ”sanningens* namn fordrar man, att lifvet sådant det
år må tillhöra såväl poetens som prosadiktarens
skildringsom-råde. Han får; om han så vill, teckna dess vederstyggligaste
och smutsigaste sidor och, med mindre han så gör, är han icke
sann. Osedlighet, äktenskapsbrott, blodskam, nesliga smittosamma
sjukdomar — allt kan och bör göras till föremål för dikt och
konst. Konseqvensen häraf är lätt att se. Af de moderna
literära teorierna skall man berättigas att på scenen eller i
romanen införa skildringar om de simplaste lustars eller behofs
tillfredsställande. De tillåta att orda om förhållanden, som med
allt skäl blifvit förlagda till privatlifvets mest undanskymda vrår.
Äfven dessa lustar och behof utgöra ett stycke verklighet.
Äfven de utgöra en sida af lifvet. Skall derför hela verkligheten
i sin råa nakenhet för allmänheten framläggas, så lära vi väl
få göfa oss beredda på att en vacker dag se ”familjedramer”
framkomma, de der offentligen låta passera, hvad eljest den
ringaste sedlighetskänsla och blygsamhet pläga förlägga inom lykta
dörrar. Här finnes ingen gräns. Allt smutsigt och vidrigt i
menniskolifvet är lämpligt nog att tjena till stoff för den
moderna literära produktionen i dess nuvarande missriktning.
Jag har yttrat, att Ibsen etablerat en ny moral och nya
sedebud. Hittills har man ansett pligtuppfyllelse, löftestrohet,
barnakärlek m. m. vara vigtiga moment i sedeläran. Ibsen och
hufvudfigurerna i hans drama finna allt detta vara allenast
floskler utan betydelse, gengångare från svunna menlösa tider, de
der icke visste bättre. Man kan ju icke annat än skratta åt
en prest, som, i stället för att njuta af en förlupen hustrus
kärlek, tillbakavisar henne till den öfvergifne mannen. Att detta
är något både ömkligt och löjligt, låter Ibsen sitt dramas
hufvud-person sjelf förkunna. För Ibsens handlande personligheter är
lifsglädjen den högsta maxim för lifvet. Och hvilken
lefnads-glädje sedan? Icke den lugna stilla glädje, som medvetandet om
fylda pligter gifver, icke hemmets frid eller älskade barns kärlek
— utan den stojande, bullrande lefnadsglädjen, som bor för trångt
i en halfstor stad, och som måste hafva hela verlden öppen för
sin munterhet, en lefnadsglädje som i Pariserlifvet ser idealet
för sina drömmar. Afklädt alla förgyllningar, betyder detta, att
lifvets mål är njutning, skämt och glädje. Det är för trångt för
min lefnadsglädje i mitt fädernesland — välan, skudda stoftet af
dina fötter och skynda till njutniugens stora stad och njut der
lifvet i fulla drag. Bort derför alla hindrade familjeband! En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
