Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Ibsen och hans ”Gengangere”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förening ”i nöd och lust” — hvilken löjlig antiqvitet! Nej njut
af de lösliga föreningar, som i dag ingås och i morgon brytas.
Komma sorger och bekymmer, de der hemsöka ditt äktenskap
— nå väl, bryt dessa band, det är ju endast lifvets fröjd, ej dess
pröfningar, som är menniskans lefnadsmål.
Detta är den Ibsenska läran i hela dess afskyvärda
skepnad. För sinligheten och lasten är detta en beqväm lära. Man
njuter i fulla drag lifvets alla behag och man tröstar sitt kanske
icke alltid tysta inre med den tanken, att man ingenting annat
gjort än hvad lifvet bjuder. Blir man sedan i nöjenas vilda
vimmel en ”nedbrudt” man, så står den ursäkt till hands, att
icke tillräckligt spelrum funnits för den jublande åtrån efter
glädje och att derför mindre ädla nöjen måst tillitas, hyilkas
förderfliga verkan icke kan undgås. Denna ursäkt får gälla till
förmån för den rucklande och förstörde kammarherre Alving.
Det är hans egen djupt förorättade maka, som finner dessa
tröstegrunder, Här kan ej vara något rum för sjelfförebråelsCr, och
något så gengangeraktigt som samvete eger ingen gemenskap med
denna lifsåskådning.
Lik en deus ex machina rubbar teorien om lefnadsglädjen
hela fru Alvings föregående uppfattningssätt af den afskydde
mannens personlighet. 1 långa åratal har hon hatat och
föraktat honom, och det behöfs allenast några ord af sonen om hvad
glädje lifvet i Paris erbjuder för att med ens rubba hela hennes
föregående åskådningssätt. I den hos Alving inneboende
lefnadsglädjen, hvilken icke fick något rätt aflopp för sin våldsamhet,
utan fördes på afvägar, ser nu tio år efter hans död enkan den
ursäkt, som kan öfverskyla hans laster. ”Han måtte — säger
hon — gå herhjemme i en halvstor by, s>om ingen glæde havde
at byde på, men bare fornøjelser. Måtte gå her uden at ha,
noget livsformål; han havde bare et embede. Ikke øjne noget
arbejde, som han kunde kaste sig over med hele sit sind; —
han havde bare forretninger. Ikke eje en eneste kammerat,
som var mægtig at føle hvad lifsglæde er for noget; bare
dagdrivere og svirebrødre.* — En beqvämare absolution för laster
och fel än denna kan man väl knappast begära. Man skyller
på sina inre känslor, som behöfva luft och särskildt en resa till
Paris. Och när tillfälle dertill icke gifves, skyller man sin
moraliska skröplighet på omständigheternas makt, hvilka fört på
afvägar och förfall. Dessa åsigter, till hvilkas tolk dramats
huf-vudperson gör sig, skulle i den rena verkligheten möjligen kunna
låta tänka sig i munnen på en älskande och öfverseende
qvinna, som genom kärlekens fjerrglas icke ser felen sådana de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
