Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Ibsen och hans ”Gengangere”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
?9rkligen äro och som derför betraktar dem i en annan dager
än andra menniskor.. Men en sådan qvinna är icke fru Alving.
Om hon någonsin hyst för sin make några ömmare känslor, så
foro de dock hastigt nog sin kos då hon rymde hans hus och
erbjöd sig sjelf åt den hon älskade. Den bitterhet, med hvilken
hon uttalar sig om den make, som förstört hennes lifs lycka, är
både naturlig och förklarlig, om den ock ingen gemenskap eger
med den kristliga och tålmodiga kärlek, som pastor Manders
predikar. Men i samma mån denna bitterhet är naturlig och
inrotad, lika oberättigad och omotiverad är den hastiga
öfver-gången från absolut fördömande till ursäkt och öfverseende.
Vi vilja något se till de betingelser, som framkallat den
plötsliga omvändelsen. Det var den lifsglädje, som Osvald
efterträdde, hvilken på en gång öppnade Ögonen på fru Alving. I
denna trängtan såg hon ett arf från fadern, hvilket på en gång
ställer hans karakter i en annan dager. Man kan ju i denna
omvändelse se ett uttryck af moderskärleken, hvilket till och med
kastar ett återsken på den förut så klandrade maken. Men hvad
fog eger en idéassociation sådan som denna? Väl visste fru
Alving redan långt förut att i mannen ”var livsglæden oppe” och
jag bar omöjligen kunnat finna att Osvald stält denna glädje i
någon annan dager än att en man med de dåliga böjelser, som
kammarherre Alving hade, helt säkert i Paris skulle kommit till
samma resultat som han nu kommit der hemma i Norge. Det
är ju det muntra stojande lifvet i den stora verldsstaden, som
Osvald sätter högst af allt och så pass mycket borde väl detta
lif vara kändt, att det icke kan anses såsom en skola för
sedlighet, allra minst då det gäller en man så moraliskt svag, som
Alving måste hafva varit från början, eftersom han kunnat falla
så djupt. Osvald har för sin lefnadsglädje — åtminstone i den
mening som fadern saknade den — haft fritt spelrum. Redan
från sitt sjunde år har han varit ute och har för sig haft hela
verlden öppen. Icke heller hafva de beklagliga följder, fadern
åsamkat sig, drabbat sonen. Han lider icke för sina egna fel,
ty han försäkrar ju sjelf, att han aldrig fört något stormande
lif, utan han lider följderua af faderns lättsinne. Osvald har
icke heller sökt sin lefnadsglädje i bachanalier och utsväfningar
utan i konstnärskretsarne. Nu söker han finna lugn för sin
ångest i föreningen med en qvinna, hvars yttre han åtminstone
skattar, men hvars inre egenskaper han icke just sätter särdeles
högt, då han menar, att hon skall lemna honom den
”håndræk-ning” han begär till sitt lifs förkortande, då vansinnet kommer.
Det är en svår ångest, hvaraf Osvald lider. Han bar en
Ur Bagens Krönika. 0
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
