Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Ibsen och hans ”Gengangere”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fäderneärfd ohygglig sjukdom att tacka för densamma och åki
han på sitt sätt tror sig finna ett medel att vinna den sökta
befrielsen från denna ångest, då undanryckes honom obarmhertigt
detta medel. Ett faderns äktenskapsbrott uppställer utan hjelp
hinder för den förening, han åtrår för sin själs lugnande.
Öf-verallt faderns fel och brott. Dem har han att tacka för sin
olycka och dem äfven för att det medel, han tror sig hafva
funnit att något mildra de själsqval, hvaraf han lider, icke kan*
lända honom till hjelp. Under sådana omständigheter vill det
väl synas, som om dessa ödesdigra laster borde i makans ögon
långt ifrån antaga mildare uttryck, tvärtom måste blifva henne än
afskyvärdare såsom förstörande den lefnadsglädje som hennes
älskade son åtrår och behöfver. Att låta några reflexioner öfver
lefnadsglädjen och Pariserlifvet taga försteget framför de bättre
känslor, som sonens olyckor måste uppkalla mot dén, som är
deras upphof, måste ovilkorligen förefalla i högsta grad
onaturligt.
Möjligen skulle man dock kunna söka den ljusare
uppfattningen af Alvings karakter i moderns omsorg att spara sonen
den blygsel, som kännedomen om faderns hela uselhet måste
framkalla och att hon derför söker se saken i en så vacker
dager som möjligt. I så fall är fru A. en svag och ömklig qvinna.
Man kan förstå en mor, som söker dölja för sin son faderns
fel och skröplighet; men en moder, som, då hon för sonen
nödgas yppa, att mannen genom äktenskapsbrott är fader till den
qvinna, sonen vill göra till sin hustru, på samma gång ursäktar
och söker försvara detta brott, hon förnedrar sig sjelf och
bryter stafven öfver heligheten af den förening, på grund af
hvilken hon kallar sonen sin och på grund hvaraf hon af honom
fordrar sonliga känslor. — Vi hafva förut sett fru A. såsom den
fasta och starka qvinna, som för sin mans rykte och sitt eget
anseende icke fruktar att till och med ”kæmpe nævekampu med
honom, en qvinna som med sällspord kraft och duglighet vet
förkofra deras egendom och i orten genom sina bemödanden
förskaffa mannen aktning och anseende. Det är här onekligen en
karakter af ovanligt slag, med hvilken vi hafva att göra. Helt
annorlunda vore den qvinna, som lofvar att ”tale rent ud”, men
som nedlåter sig att inför sin egen son försvara mannens brott
mot den äktenskapliga pligten och öfverskyla eller finna
förklarliga de laster, för hvilka sonen är ett likaså oskyldigt som
olyckligt offer. Hvar tror man väl, att i verkligheten finnes en
natur sådan som fru Alvings under sådana förhållanden skulle
vara?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
