Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Ibsen och hans ”Gengangere”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•öfvergifna qvinnan bittert fått ångra sin förvillelse. Ibsen
räknar icke med sinligheten såsom faktor på den fria kärlekens
•område och dock är just denna vid dylika tillfälliga förbund ofta
ytterst verkande. Det är väl sant, att man icke kan bos Ibsen
finna något gillande af förbindelser knutna af sinliga lustar, men
faktiskt leder det föreningstillstånd han förordar derhän att, om
ock någon gång den äkta kyska kärleken blir föreningsbandet,
•det likvisst i än högre grad blir låga lidelser och passioner, som
obetänksamt knyta dessa förbindelser utan ansvar och hvilka man
så lätt kan komma ifrån. Det är i detta afseende som Ibsens
läror äro så ytterst farliga i en tid sådan som denna, då
moralens och religionens bud icke längre hållas i samma helgd som
förr och då lagstadgade formers berättigande alltmer ifrågasättes.
Ibsen ställer sig här icke på verklighetens utan på fantasiens
grund, der han ser menniskorna genomträngda af en ömsesidig
kärlek, som i en mängd fall icke är så ren, att man eger rätt
att i allmänhet utsätta den för det formen undvarande prof, hvarpå
Ibsen vill sätta den. Han glömmer slutligen, att äktenskapet
måste medföra rättsverkningar, för hvilkas tillvaro och
förbindande kraft en yttre lagstadgad form är ett nödvändigt vilkor,
såväl hvad angår makarnes inbördes förhållande som med
hänsyn till barnens uppfostran och rätt att efter föräldrarne taga
-arf. Konseqvensen af Ibsens åskådningssätt är den renaste
socialism, då lagen väl icke gerna kan reglera egendomens
öfver-gång till barn tillkomna i förbindelser, hvilka ingen gemenskap
med lagen ega och hvilkas tillfälliga natur gör dem till
skapelser för dagen.
Man har bestridt, att Ibsen parlerar för den fria kärleken,
och framställer i detta afseende den frågan: “om man insett att
kyskhetens bud ofta. kränkas just inom äktenskapet och derför
fordrar, att en sådan förbindelse skall upplösas likasom hvarje
.annat osedligt förhållande, månne väl detta kan kallas att neka
äktenskapets helgd ?“ Men det är ju alldeles icke detta det
gäller. Frågan är icke huruvida ett äktenskap, der kyskhetens
bud. kränkas, skall få upplösas eller icke, ty detta är något som
‘berör rätten till skilsmessa på grund af äktenskapsbrott. Detta
kapitel berör Ibsen icke. Visserligen omtalas här ett äktenskap,
i hvilket kyskhetens bud verkligen blifvit kränkt, men detta
synes icke så gravera fru Alving, att hon i detta förhållande
söker grunden till sin ånger öfver att hon fortsatt äktenskapet med
Alving, utan det är den- bristande kärleken, som framkallar
hennes ruelse. Vore Ibsens mening allenast den att på grund af
vissa inom äktenskapet existerande missförhållanden få detsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
