Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Apropos ”Gengangere”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke rubbas så lätt, vare sig författaren efter band alstrar bättre
eller sämre arbeten. — Naturligtvis gälla härvid såsom alltid
många undantag, men i allmänhet kan man utan fruktan att
misstaga sig säga att så är.
Jag känner dussintals personer som sedan de läst August
Strindbergs ”Röda rummetw och fått till lifs de skyfall af ovett,
hån och fördömelser, hvarmed den ortodoxa kritiken på sin tid
trakterade författaren, med förargelse stött bort hvarje försök att
sätta i deras hand något annat af ”kättarens” arbeten.
Det är icke värdt att tala om Zola.
Han är nu en gång för alla lördömd af den höga kritiken
och om man än hos oss icke gått så långt som i Tyskland, der
man förstört plåtar och formar hvarmed hans arbeten blifvit
tryckta, så har man dock stämplat honom och allt hans
författarskap som ytterligheten af moralisk uselhet, fräckhet,
osedlighet och cynism. Och dock, huru mycket af värde gömmer sig
icke inom ramen af de mörka målningar hans penna framalstrat!
Huru mycket att tänka på, som kan komma oss att tränga oss
sjelfva in på lifvet, in i själen!
Vi spela en underlig komedi med hvarandra, vi, som
dagligen se all denna uselhet, veta att den finnes, tala derom —
till och med med nöje i ungkarlskretsar och spelsamqväm —
men med styrkan af en utomordentligt sedlig harm störta den
äreförgätne som vågar säga en hel verld i ansigtet att så är det,
så går det till, så ser det ut, ned i det svartaste Hades.
Och härmed är jag inne på den fråga som gifvit anledning
till dessa rader och som jag, herr redaktör, anser i lika hög
grad som någon annan höra till “dagens krönika". Jag menar
den strid som uppstått om Ibsens dystra bok "Gengangere".
Jag drifver icke min förmätenbet så långt som att vilja
gifva en kritik eller ens ett försök dertill. Andra, med
hundra-faldt flera betingelser för ett sådant värfs lyckliga utförande ha
försökt* det, och likväl stå både Ibsen och hans "Gengangere"
ännu för oss i en mycket mångtydig dager.
Jag vill endast uttrycka den, som jag tror af mången
de-% lade öfvertygelsen, att Ibsen med sin "Gengangere" slagit det
slag som kommit de förut så småningom underminerade vallarne
att ramla — vallarne kring våra föreställningar om arten och
beskaffenheten af de literära alster som få skrijvas och böra
och kunna läsas. — Att Ibsen med styrkan af sitt snille,
tyngden af sitt namn, sin djerfhet och framför allt sin omutlighet
och okufliga mod brutit den bréche, hvarigenom strömningarne
derutifrån skola bana sig väg till oss och derigenom befrukta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
