Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anekdoter och karaktersdrag. En politisk gåta. Fjolårsminne af Olle Bill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett praktfullt galleri, lugnade sig dock mr Wilkinson och hade
redan, tafla för tafla, börjat fördjupa sig i åskådandet af den rika
samling här fans. ”0, se der!” mr Wilkinston kilade just tvärs öfver
golfvet, för att på närmare håll beundra en mästerlig tafla, då
betjenten i det samma slog upp en deuxbattant och oförhappandes
sköt in engelsmannen derigenom, hvarpå han stängde dörren och
försvann. Mr Wilkinson blef först bländad af den skarpa dager
qvälls-solen kastade in i detta rum, hvilket tycktes möbleradt till
skrifka-binett, men då han hade tagit tre steg på mattan, såg han en
mensk-lig gestalt resa sig upp från en stol i rummets midt, och då denna
gestalt omisskänligt visade sig vara furst Bismarck sjelf, var mr
Wilkinsons första impuls att vända sig om och taga till benen. Men
dörren var stängd bakom honom och denna handling sknlle för
öf-rigt föga anstått en son af det stolta Albioh. Han stod således q var
på sin plats och såg darrande den mäktige mannen kommft emot sig
med artigt leende mun och med de verldsbekanta tre hårstråna
tydligt skönjbara i den klara dagern. Oväntadt och till mr Wilkinsons
stora förvirring st,eg nu den vänlige fursten fram och omfamnade
honom, hvilken smekning mr Wilkinson uppbar med slappt nedhängande
armar och svigtande knän — det öfvergick hans begrepp om
furstlig nedlåtenhet — och då rikskansleren hjertligt gaf honom handen
och förde honom fram i rummet, såg han ut som en ångerfull mördare.
”Monsienr Gambetta,” började fursten, ”det är mig särdeles kärt
att se eder och jag tackar er för denna uppmärksamhet.”
Mr Wilkinsons ansigte klarnade för en idé, som sprang upp i
hans hjerna, men i nästa ögonblick blef han blodröd af ansträngning
att få fram orden öfver den torra tungan.
”B — beklagligtvis” — så stoppade han tvärt och var idel
förvirring.
Fursten låtsade icke märka detta odiplomatiska tillvägagående,
utan fortsatte:
”Politiken måhända skiljer oss åt, men i det privata räcker jag
er alltid en vänskaplig hand.”
Nu fattade mr Wilkinson ånyo tag i samtalstråden:
”J — jag får säga.. . d — det är ett misstag...”
”Jag ber er förlåta,” fursten såg häpen ut, ”men jag förstår ej
er mening.”
”M — mitt namn är Thomas Wilkinson, född och bosatt i
London.”
Mr Wilkinson har försäkrat mig att Bismarcks talrika fiender
skulle haft en glad stund, om de kunnat se den förlängning hans
ansigte rönte, men blott för ett ögonblick; i det nästa var han samma
förbindligt leende man, och han följde sin gäst vänligt till dörren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
