Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nya bidrag till H. C. Andersens karakteristik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
böjelser. Dessa sorger tyckas icke hafva slagit djup rot
hos skalden, men de visa åtminstone att han var lätt
an-täridlig.
’ Knapt någon af Andersens menskliga svagheter föll så
mycket i ögonen och var så allmänt bekant, som hans
fåfänga, men man har dock icke haft riktiga föreställningar
om dess beskaffenhet. Den Gollinska boken framlägger flera
lustiga drag. Vi utvälja blott ett:
Han var icke stolt öfver sitt utseende. Han fick
under sin uppväxt Köra många hånande anmärkningar derom;
äfven sedermera, då han med tilltagande andlig mognad
äfven i kroppsligt afseende rörde sig med större frihet, gjorde
han sig dock inga illusioner i denna sak. Emellertid hade
han en vacker hårväxt, och det kände han till; han tyckte
om att hafva håret i ordning och lät sig ofta “krölle". Utan
att vara grann, var han mycket noga med sin toalett. Men
hvad man ofta fäste sig vid var, att han icke kunde gå
förbi en spegel, utan att betrakta sig deri. Gollin, som känt
honom mycket noga, är öfvertygad att han icke gjorde detta
i förväntan att fmna någonting vackert, utan såsom ett
försök att genom grimaser frambringa någonting genialiskt i
uttrycket. Med älskvärd öppenhet tillstod han sjelf, att han
bemödade sig om att se genialisk ut; derför kunde hans
vänner vid hvarje ny fotografi af honom se, att han wsat
et genialt ansigt op“. —
Man har alltid haft mycket att göra med Andersens
barnslighet, men — säger Gollin — detta berodde på en
fullständig missuppfattning af hans väsen, och han skrattade
sjelf deråt, men den var mycket allmän. Det gick till och
med så långt, att en festkomité, åt hvilken han skrifvit en
sång, tackade honom för hans “barnsliga tillmötesgående".
Troligen är det hans tidigare sentimentalitet, som blifvit
förvexlad med barnslighet, och missförståndet har blifvit
bestyrkt genom hans stora förmåga att sätta sig in i
barnets tankegång och tala i dess språk. Det är till och med
tvifvel underkastadt, om han var én egentlig barnavän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
