Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nya bidrag till H. C. Andersens karakteristik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gollin kan väl påminna sig, att medan hans barn voro små,
sysselsatte sig Andersen mycket med dem och roade sig åt
deras anmärkningar (hvilka han sedan också, efter som det
föll sig, använde); men den kärlek till barn i allmänhet,
hvilken yttrar sig hos den utpräglade barnavännen, som vid
hvarje tillfälle tager ett barn på armen och smeker det,
fans icke hos Andersen. Att han sjelf icke gjorde anspråk
på att anses som en barnavän, visar sig deraf, att då han
kort före sin död* gick att betrakta de utstälda skisserna
till hans monument, yttrade han sig häftigt och hårdt om
dem, på’ hvilka barn voro anbragta.
Inför Gud betraktade sig Andersen som ett barn, men
i förhållande till denna verlden var han humorist. Hans
humor visade sig äfven deruti, att han ofta skämtade öfver
sina egna svagheter. Det var alltså icke utan en stark
anstrykning af sjelfironi, han sade till Gollin under sin sista
sjukdom: “Jeg gad egenlig nok kige ned og see, hvordan
det gaaer til ved min begravelse." —
Ofta skref Andersen i den Gollinska familjen
tillfällig-hetsvisor, men när han i dylika alster ville slå in i den
muntra stilen, gick det på tok. I det muntliga samtalet
deremot var han oändligt roande; han kunde då med sin
qvick-het förgylla de obetydligaste drag, utan att bekymra sig dm
korrektheten. Nästan hvarenda dag hade han en löjlig
be-rättelse om ett eller annat som skulle hafva händt honom,
och man kan icke förvåna sig öfver att kommendör Wulff
en gång efter en sådan berättelse tog sig i peruken och
utropade: “det er lögn, det er Djævlen gale mig lögn, sådan
noget passerer jo aldrig os andre “ — en scen som
Andersen sedan con amore utförde. Dessutom hade han ett stort
förråd af skolhistorier och anekdoter sådana som den, då
han i Tyskland gick in på ett apotek och begärde
“Ameri-kanisches Oel“. Ingen förstod honom, men dä han sökte
göra sig begriplig genom åtbörder, utbrast personalen: “Ah,
Ricin-Oei.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
