Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odette. En oppositionel teaterstudie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
både från en hufvudsakligen estetisk och från en hufvudsakligen
moralisk synpunkt.
För att till en början använda det förra af dessa
betraktelsesätt blir spörsmålet: hvad slags rum intager Odette som drama?
Härvid har man då att hålla sig till dels stycket, fattadt som ett
helt, dels de särskilda karaktererna.
Stycket som helt fattadt lider till en början af den egenheten
att der finnes en akt för mycket. Jag tviflar på att man skall kunna
uppvisa ett enda modernt drama mera än Odette, der hela första
akten skulle kunna helt enkelt utelemnas, och stycket i alla fall
full-väl kunna spelas och förstås, utan att någonting i de senare akterna
ändrades. Dermed vill jag visst icke säga, att man vid uppförande t
borde utelemna denna första akt, ty deri finnas scener af stor effekt,
jag vill blott betona att redan denna enda omständighet, en akt för
mycket, är tillräcklig att frånkänna författaren hvarje slags anspråk
att i och med detta stycke hafva skapat ett dramatiskt mästerverk.
Detta stora felet i Odette är dessutom långt ifrån det enda.
Den massa af personer, som användes, är en svaghet. Första
aktens exposé, hvartijl erfordras tre betjenter och en kammarjungfru,
förefaller snart sagdt barnslig, då den j em fö res med de norske
mästarnes metod. I hela andra akten står handlingen fullständig
stilla. Fjerde akten har ej heller synnerligen mycket af handling,
den är egentligen en stor succés des larmes. Detta sista påstående
blir jag, på tal om spelet, i tillfälle att utförligare belysa
Af hvad som nu blifvit antydt torde klarligen, framgå, att
enligt min mening det stycke, hvarom vi tala, i dramatiskt afseende
åtminstone från en synpunkt står allt annat än högt. Emellertid
skulle det ju kunna hända att karaktersteckningen vore något så
framstående, att den kunde ställa stycket på en långt högre plats
än hvad nu synes tillkomma det. Jag vill då öfvergå till ett litet
skärskådande af dessa karakterer.
Odette, hufvudpersonen, är i första akten en verldsdam, som
bedrager sin man. Af hvad skäl hon gör det lemnas af författaren
osagdt, så vida man ej får anse det vara en uteslutande följd af
ärft-lighetsprincipen, någon annan grund finnes ej antydd. Hennes
sinnesstämning under det utsväfvande lif hon redan af omständigheterna
nödgas föra synes ganska väl återgifven. Men under slutet af tredje
och hela sista akten framstår hon synnerligen oklar, hvilket jag
längre fram skall försöka att tydligen visa.
Grefven, den bedragne äkta mannen, skall väl vara typen för
en rättskaffens och hederlig ädling. Men man kan med skäl fråga,
skulle en sådan man behandla en brottslig maka så som han gör? Det
hade varit mera menskligt, mera naturligt att döda. Icke heller får
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
