Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odette. En oppositionel teaterstudie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man rätt klart för sig, om han bedragit Odette innan hon bedrog
honom, åtminstone står han svarslös då hon mot honom utslungar
den beskyllningen. I senare delen af stj^cket är grefvens offrande
kärlek till sin dotter deremot både väl och anslående tecknad;
Béchamel, den ”ädle rouén” är en bland de vämjeligaste
figurer man torde kunna vänta att på scenen se framstäld. Vi påminna
om hans samtal med Philippe i första akten. Kanske att han
ärtagen ur verkligheten, men man vill nästan hellre hoppas motsatsen.
Philippe ’är ej af samma art som Béchamel, men nog ha de
slägttycke. En man som småleende afhör huru en annan utvecklar
sina planer på hans väns hustru, som bara skrattar åt sin egen unga
maka, då hon vågar tro att det var {t bättre, om hans ungdoms
ut-sväfningar varit ogjorda är, om ej roué så dock något ditåt.
Emellertid är Philippe utan tvifvel mera natursant och konseqvent skapad
än Béchamel.
Den unga hustrun, Juliette, är en nätt ingenue af i det
närmaste samma art som de vanliga. Den unga flickan likaså, hon är
utomordentligt söt och älskvärd och ren o. s. v. Emellertid synes
Sardous ärftlighetsprincip här hafva gått ad undas, annars skulle väl
äfven Bérangere hafva en god portion lättsinne
Den unge mannen är ett praktexemplar af en sjåpig mammas
gosse.
De öfriga staffagefigurerna torde saklöst kunna förbigås. Af
det nu sagda torde vara klart, att jag för min del ej kan tillmäta
dramen Odette förtjensten af någon djupare karaktersteckning. Om
tid och utrymme sådant medgifvit skulle det ej varit svårt att i
detalj framvisa riktigheten af ofvan fälda omdömen, men jag hoppas
att läsaren genom att med stycket i minnet granska det sagda,
åtminstone i hufvudsak skall erkänna att det i de flesta fall är
be-fogadt. Under förutsättning att detta erkännes blir då frågan: huru
kan man förklara att ett drama, som både i karaktersteckning och
handling lemnar så mycket öfrigt att önska, ändock kan vinna
sådant bifall P En härtill bidragande omständighet är naturligtvis den
alldeles onaturligt qvicka dialogen. Må man ej missuppfatta uttrycket:
jag vill alldeles icke säga det vara onaturligt att en författare kan
skrifva en så qvick dialog, visst icke. Men hvad som alldeles
be-stämdt icke är naturligt, det är att hvarenda person i stycket (med
undantag for Odettes tvänne älskare) synas vara snart sagdt specia
list i att säga qvickheter. Emellertid reflekterar den stora
publiken ej så noga härpå, den tar hvad den får, skrattar och
applåderar. Vidare måste man tänka på de högsentimentala gråtscenerna.
Det är något som kniper publiken, den får ju under en hel akt
ordentligt frossa i känslor af medlidande. Och så hafva vi de fyn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
