Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odette. En oppositionel teaterstudie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
diga situationerna, mörkret i första akteri, confettikastningen i den
andra, spelsalongen i tredje, drunknandet i fjerde. När allt detta
sammanlägges får man en ansenlig slutsumma af teatereffekt, och
snart blir det endast en sådan slutsumma, som kan förmå publiken
att offra sina medel på teaterbiljetter. Sådan måste utgången blifva
om man successivt vänjer allmänheten vid den tron att
pjesfabrikan-temas arbete är bättre värdt än dramaturgernas. Och att Sardou
icke är någon dramaturg, det lärer väl ändock knappast kunna
annat än medgifvas; i stället erkännes villigt att han är en ytterst
routinerad pjesmakare.
Vända vi oss vidare till styckets moral, så är denna
onekligen af skäligen märkvärdig beskaffenhet. I kort och enkel
sammanfattning lärer den väl komma att lyda vidpass i denna väg:
”Mannen är skapelsens herre och har rätt till ungefär hvad han
behagar, vill han vara utsväfvande är det hans ensak, vill han förföra
sina vänners hustrur är det också hans rättighet, han måste blott
vara beredd på, att i händelse af upptäckt gifva den kränkte maken
upprättelse, hvilket sker genom det hasardspel, som kallas duell.
Med qvinnan deremot är förhållandet ett annat. ’Männen hafva
visserligen lof att göra allt för att förföra henne, men om det lyckas
och upptäckes så beror hon af sin mans nåd, han kan döda henne
— om han så vill, han kan äfven förskjuta henne och det på ett sätt
som ohjelpligen tvingar henne att fortfara med ett lastbart lif, hans
handlingssätt har i alla fall ingen någon rätt att klandra,” Kanske
att någon nu säger: denna framställning är öfverdrifven, osann, den
framgår ej som konseqvens ur stycket. Jo, det är just hvad den
gör. Béchamels vedervärdigt cyniska samtal med Philippe i första
akten, der han berättar hur han egentligen tänkt vara Odettes förste
älskare, men nu måste nöja sig med att blifva den andre i
ordningen, och Philippes lugna åhörande af allt sammans bevisa icke så litet. ’
Och kommer då härtill, att grefven, som naturligtvis måste känna
till hvad för sorts karl denne Béchamel är, i andra akten sluter hans
och Philippes händer i sina under det han med stor emfas utbrister:
”Vi äro dock tre hederlige män” så torde man medgifva, att vi med
fog gjort vår ofvannämde framställning, for så vidt den rör
männens rättigheter. I fråga om qvinnans skyldigheter är bevisningen
icke heller särdeles svårfunnen. Man kan t. ex. tänka på Philippes
samtal med sin unga fru, der han finner det vara den mest enfaldiga
och orimliga begäran att han skulle fört ett sedligare ungdomslif,
men der han också berättar, hvartill en man är befogad mot en
otrogen hustru, och förklarar att han skulle döda. Dessutom finsju
ej i hela pjesen någonting som antyder att grefven möjligtvis kunde
haft orätt då han dref ut Odette, och ändå hade en sådan antydan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
