Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nummer 3 - Anarkismen, forts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allt fortfarande en privilegierad politisk-ekonomisk institution för mannen.
Kvinnan är hans hona, hans tjänare, hans förlustelse — sällan eller aldrig
hans andliga och reella jämlike; det väsen som kompletterar hans pärsonlighet.
Man och kvinna ingå i det anarkistiska, såväl som i hvarje annat
socialistiskt samhälle, med hvarandra förening på sympatiens, det ömsesidiga
tyckets och förtroendets grundval, utan all bismak af nutidens förvärfsbegär.
Äktenskapet är uteslutande en individuell angelägenhet, som endast och allenäst
rör individen. Här har hvarken präst eller domare något att säga eller
påbjuda. Af det prästerligt heliga i äktenskapet skall man ingenting finna.
Och hvarest kvinnan alltigenom är oafhängig och lika berättigad med mannen
där ha de ensidigt gynnande lagparagraferna och försvaren däraf bortfallit.
Såväl anarkistmannen som anarkistkvinnan äro ekonomiskt och rättsligt
oafhängiga i äktenskapet.
Frukten af den äktenskapliga förbindelsen, barnen, blir om jag förstår
anarkismen rätt, i regeln öfverlämnade, tills de kunna sköta sig själfva, åt
föräldrarnas omsorg. Men icke så förstått som att barnen skulle »tillhöra»
föräldrarna, vara deras egendom. Anarkisten känner ingen auktoritet, således
icke häller något föräldra- eller rättare fadersvälde. Frågan är icke den:
»Hvem skall barnet tillhöra?» utan: »Hvem skall i det nya samhället
gifva (det svaga, hjälplösa)barnet omsorgerna?» Härpå svarar Jehan le Vagre
ungefär följande:
Då den juridiska familjen blifvit upphäfd och hvarest de i det
nuvarande samhället rådande ekonomiska och sociala svårigheterna blifvit
undanskaffade, därigenom att samhällsindividerna blifvit betryggade sina behofs
tillfredsställande, skall faders- och modersidén förstoras. Barnen komma
nämligen i det nya samhället icke bli en börda, en plåga och en ständig anledning
till oro och själfförsakelse, såsom fallet alltid måste vara i det gamla, murkna
samhället, hvarest bekymmer för existensen grymt ansätta familjerna, och som
därjämte gör barnaförsörjningen till ett tvång. I det framtida lyckliga
samhället delar den ene med den andra arbetet efter förmåga och finner däri sin
pärsonliga tillfredsställelse på grund af att både han och hon frivilligt valt sitt
kall i öfverensstämmelse med sina »tendenser» och fallenheter.
I dag är det pänningfrågan, som fäller utslaget, huruvida föräldrarna
skola skicka sitt eller sina barn till skolan.[1] Som den penningfrågan alldeles
bortfaller i framtidens samhälle skola föräldrarna icke kunna hålla barnen i okunnighet,
tack vare de goda och gynsamma omständigheter, hvarunder de lefva, utan
tvärtom visa sig angelägna att låta barnen erhålla en uppfostran, som icke
blott fysiskt och intellektuellt förbättrar dem själfva, utan äfven förljufvar lifvet
för dem.
I den allmänna, för alla normalt utrustade barn tillgängliga skolan
bibringas barnen en allmänt vetenskaplig och sedeförädlande bildning, och i
besittning af en gedigen och för det mänskliga lifvet nyttig och fruktbringande
allmänbildning utbildas de vidare i fackskolor.
I enlighet med hvars och ens anlag och fallenheter. Men om
såsom jag tror, det anarkistiska samhället har sina allmänna bottenskolor, så äro
dessa dock aldrig bindande för kommunens barn, utan ega dessa full frihet
att förskaffa sig hvar bäst de vilja sin bildning och färdighet, utan hinder för
»vidare befordran.»
Kult eller tillbedjan af högre väsen är okänt ting i den anarkistiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
