Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nummer 5 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en 30, 40 år. Måste du slita hela lifvet igenom för att skaffa andra
välståndets, kunskapens och konstens njutningar, medan du själf endast har det
gnagande bekymret om hur du ska kunna skaffa dig en bit bröd? Vill du
för alltid uppge det som gör lifvet så besvärligt, bara för att skaffa en hop
dagdrifvare all öfverflödig lyx? Vill du slita opp dig med tungt arbete för
att när arbetslösheten kommer endast möta elände och nöd? Är det detta,
som du fikar efter i lifvet?
Kanske ger du med dig. Du ser ingen utväg att komma ur det
eländiga tillståndet, och du säger till dig själf: »Hela generationer ha haft samma
lott, och jag som icke kan ändra någonting däri, jag måste också finna
mig. Alltså, låtom oss arbeta och söka lefva så godt det går».
Godt! Lifvet själf skall upplysa dig.
En dag kommer en kris, en af dessa kriser, som icke mer äro
öfvergående såsom förut, utan en kris, som ödelägger en hel industri, som prisgifver
tusenden af arbetare åt den ohyggligaste nöd, som sköflar hela familjer. Du
kämpar, som de andra, mot denna olycka. Men du får snart se, huru din
hustru, ditt barn, din vän så småningom duka under, tyna bort inför dina
ögon och af brist på föda, brist på omvårdnad dö på en usel bädd, medan
lifvet, obekymrat om dessa som förgås, hvälfver sina glädtiga böljor i den stora
stadens solstrålande gator. Då skall du förstå, hur upprörande uselt
detta samhälle har det ställt, då vill du börja tänka på orsakerna till denna
kris, din blick skall genomtränga denna orättfärdighet, som utsätter tusenden af
mänskliga väsen för en handfull dagdrifvares snikenhet; du skall begripa att
socialisterna hafva rätt, då de säga, att det nuvarande samhället kan och
måste omskapas från grunden.
En annan gång, då din principal försöker genom en ny nedsättning af
lönen, pressa ut några flera ören af dig för att än mer öka sin förmögenhet,
då vill du protestera; men han svarar dig med hån: »Gå och ät gräs, om
ni inte vill arbeta för den lönen». Du skall då inse, att din principal icke
endast söker klippa dig som ett får, utan äfven att han betraktar dig som ett
underordnat väsen, att han, icke tillfreds med att hålla dig i sina klor, också
vill göra dig till slaf i alla hänseenden. Då, antingen underkastar du dig,
uppgifver din mänskliga värdighet och slutar med att tåla enhvar
förödmjukelse; eller blodet skall stiga dig åt hufvudet, du skall afsky den afgrund, du
höll på att glida ned i; du svarar och utkastad på gatan, skall du inse
att socialisterna ha rätt, då de säga; »Res dig upp! Res dig upp emot det
ekonomiska slafveriet, ty det är orsaken till allt slafveri!» Då vill du ta plast
i socialisternas led och tillsammaus med dem arbeta på afskaffandet af allt
slaveri: ekonomiskt, politiskt och socialt...
En dag får du höra hennes historia, den unga flickans, hvilkens
frimodiga blick, lediga gång, lifliga språkande du så ofta beundrat. Efter att år
efter år hafva kämpat mot nöden, lämnade hon sin hembygd för att resa
till den stora staden. Hon visste att kampen för tillvaron skulle där bli hård,
men hon hoppades åtminstone att kunna ärligt förtjäna sitt bröd. Du vet nu,
hur det gått henne. En ung man af öfverklassen »slog» för henne, hon lät
öfvertala sig af hans vackra fraser och gaf sig hän med hela sin ungdoms
lidelsefullhet, blott för att året därpå se sig öfvergifven med ett barn vid sitt
bröst. Hon förlorade icke modet, upphörde aldrig att kämpa, men i denna
ojämna strid mot hunger och köld dukade hon till sist under och slutade
sina dagar på man vet icke hvilket hospital.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
