Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nummer 8 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han ropade därför på representantskapets ersättande med
fullmäktigskapet; i stället för den representativa principens tillämpning i demokratin,
påyrkade han den »mandatoriska», d. v. s. att sända med mandat
försedda under mängdens omedelbara uppsikt ställda befullmäktigade till
den allmänna församlingen. Honom tillkommer icke rätten att fatta
absoluta beslut, utan det ensamt förbehåller sig hans kommittenter eller
uppdragsgifvare, och härigenom är folket försäkrat den omedelbara
utöfningen af sin suveränitet.
Men om detta slag af demokrati eller folkstyrelse skall kunna
utföras, måste de politiska samhällena vara små. Det insåg redan
Aristoteles, fastän på hans tid förutsättningarne för demokratin, social frihet och
upplysning alldeles saknades; vidare Rousseau och nu senast vår tids
anarkister eller antikrater, hvilka senare dock endast finna
fullmäktigskapet eller delegationen behöflig vid allmänna angelägenheter, som ligga
utom den politiska kommunen, som utgör enheten och grunden för
politiskt lif.
Anarkisten har väl beaktat, att den representativa demokratin endast
är en trogen följeslagare till vår tids kolossala stater och noga insett
sanningen af den satsen, att »i en stor nation är ingen annan demokrati
möjlig än den representativa, den i hvilken folket styr genom
mellanhänder, dess mera medelbart ju större nationen är, dess mer omedelbart
ju mindre hon är» — »50 millioner människor kunna omöjligen träda
samman och stifta lagar», sade Liebknecht i sitt härofvan anförda tal i
mars d. å., »därför», menade han alldeles riktigt, »är parlamentet berättigat».
Det är på dylika grunder, som anarkisten, som klart inser, att folkets
politiska frigörelse är minst lika viktig som den ekonomiska, uppställer
som en alldeles oundgänglig iordran, att de nutida statskolosserna skola
sönderfalla i politiska kommuner, såsom den första politiska enheten. Den
»sociala kommunismens» folksuveränitet utöfvas, icke blott innehafves af
hvarje individ och detta omedelbart. Detta låter sig endast göra i
samhällen af en kommuns storlek, ty här är det politiska maskineriet
ytterligt förenklat och här känner en hvar de enskildes inträssen och de
enskilde samhällsmedlemmarnes kapacitet och naturell. Anarkisten vill
ej ens veta af den sedan 1863 i Schweiz’ flesta kantoner införda
författningsenliga rätten för folket att antaga eller förkasta de af de
lagstiftande myndigheterna beslutade lagarne och lagförändringarne eller det
s. k. referendum (= »det skall hänskjutas».)
Har jag blifvit rätt uppfattad i det föregående, då borde den
svenske arbetaren finna det vara på tiden, att hrr socialdemokrater antingen
helt och hållet förklara sig såsom rena demokrater i nutidsmening och
sålunda upphöra att utlofva en frihet, som de ej kunna utlofva, eller ock
ställa sig helt beskedligt i de anarkistiska eller antikratiska lederna, dit
de förr eller senare nog ändå torde komma, med eller mot sin vilja.
Så länge hrr socialdemokrater förbli statssocialister i den Hegelska[1]
stilen, så få de allt vara så snälla och fördraga hvad den icke officielle,
svenske dogmatiske filosofen Richard Kleen så träffande yttrar, det
nämligen att hegelianismen ser i staten »den i samhälligheten inneboende
absoluta enheten, gudomlig, ofelbar styrelse, åt hvilken allt initiativ bör
offras, emedan i henne allena ligger vilkoren för en samstämmig ordning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
