Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nummer 8 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Däraf uppstår då byråkratin, den uniformerade och klasserade politiken
som intet rum gifver åt den individuella originaliteten, men intvingar
alla förhållanden i stela former, ojficielt reglementerande.
En nihilists historia.
Ar 1880 tjänade Degaief som kapten vid ryska gardet. Öfverspänd,
som han var, umgicks han med nihilister, och en dag kom han att stå i
spetsen för en komplott. Hemligheten uppdagades, Degaief dömdes till döden.
Fängslad satt han så och väntade att straffet skulle fullbordas, då en natt
dörren till hans cell öppnades: »Ah, nu komma de, bödlarna!» utropade den
dömde. Men det var endast den allsmäktige chefen för den hemliga polisen,
öfverste Soudieikin, en gammal regementskamrat till Degaief.
»Mitt sista förhör, inte sannt»? — »Nej», svarade Soudieikin och slog
sig ned bredvid honom. »Du misstar dig, jag får här öfverlämna till dig
käjsarens benådning.»
Degaief förlorade nästan all besinning. Då han åter kommit till sig
själf, sporde han: »Och hvad fordrar man af mig därför.» Soudieikin var
ingen vanlig polischef. »Ingenting... absolut ingenting!» svarade han. »Du är
fri, och kom nu med mig hem, där kunna vi språkas vid vidare.»
»Mins du vår vänskap», frågade öfversten. »Det var den som räddade
dig. Pärsonligt har jag hos käjsarn anhållit om nåd för dig, jag har
naturligtvis borgat för att du icke åter skall börja med samma historier, och zaren,
som hedrar mig med sin vänskap, har icke kunnat afslå min bön.» Degaief
knäböjde inför sin räddare och bedyrade under tårar, att han för alltid skulle
bryta med det förgångna.
»Men hvad vill du nu göra?» fortsatte öfversten efter denna scen.
»Ditt återinträde i regimentet är omöjligt. Jag vet endast en utväg: Vill du
bli min sekreterare. Vi ska arbeta gemensamt .. . dock, ta inte något
förhastat beslut... jag vill inte tvinga dig att följa mitt råd.»
Degaief, tacksam mot sin räddare, antog anbudet. Soudieikin hade
räknat ut rätt. En gång medlem af den hemliga polisen, lade han i dagen
samma energi vid uppspårandet af nihilister, som han några månader förut visat
vid anskaffandet af bomber. Han blef en riktig buse emot sina förra
partivänner, hvaraf 20 genom honom öfverlämnades åt bödeln, medan deras tal
som skickades till Sibirien omöjligt kan bestämmas. På så vis erhöll Degaief
sin chefs fulla förtroende. Denne hade dock vid sina beräkningar glömt en
faktor: ångern. Tryckt af den, uppsökte Degaief en dag en berömd nihilist,
som han icke förrådt, kastade sig till hans fötter och besvor honom vid deras
gamla vänskap att visa honom vägen, hur han skulle kunna återförvärfva sina
forna partivänners aktning. »Mörda Soudieikin!» svarade nihilisten. Degaief
bad om en dags betänketid. Nästa dag svor han, att inom en månad skulle
hans chef ha upphört att lefva.
Man måste veta hvem Soudieikin var för att förstå nihilisternas inträsse
för hans undanrödjande. Aldrig någonsin hade det funnits en med mera
oinskränkt maktfullkomlighet utrustad polischef. Han hade sina egna agenter, som
ej hade att skaffa med statspolisen, och på käjserliga banken kunde han
förfoga öfver huru stora summor som hälst. Han hade »kontor» i alla
stadsdelar. Det, i hvilket han hvarje afton träffade samman med Degaief, befann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
