Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nummer 8 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig i andra våningen af ett gammalt hus, hvars talrika, af småborgare bestående
hyresgäster icke hade en aning om hvem den enkle i civil drägt klädde
mannen var.
I denna våning skulle han falla. Två nihilister, Degaiefs hjälpare, hade
utforskat att den bredvid Soudieikins »kontor» liggande våningen stod tom.
De hyrde den. Och började försiktigt rifva ned mellanväggen, tills den var
så tunn, att ett enda ordentligt slag skulle kunna krossa den.
Dagen bestämdes. På den aftalade signalen, slogo de båda
sammansvurna in väggen, och efter en häftig strid blef Soudieikin dödad.
Genom grannhuset togo sedan de tre nihilisterna, förklädda, vägen ut
på gatan och skyndade till den hemliga lokal, där ett stort antal partivänner
med spänning väntade dem.
Först nästa morgon upptäcktes mordet, då den utanför huset
patrullerande agenten fann det börja dröja bra länge, innan han inkallades för att
mottaga sin chefs befallningar. De båda nihilisterna, som varit Degaief
behjälpliga, häktades sedermera och skickades på lifstids straffarbete till Sibirien.
Men Degaief förbief försvunnen, trotts att regeringen lät i alla ryska städer
uppsätta anslag med hans porträtt och med tillkännagifvande, att den
tillerkändes 10,000 rubel, som bringade Degaief lefvande i polisens klor, och 5,000
rubel åt den, som öfverlämnade honom död. Dock, först nu, berättas det,
efter åtta år, sedan han från utlandet med falska pass återvändt till Ryssland,
har han fallit zartigern i händerna.
På nybygge’.
Ett stycke arbetarlif, skildrat på hvardagsspråk af Murargrabb.
De ä vinter och bra nog kallt. Inne i december ett stycke. Dagarna
ä korta å man kan inte börja »snäjsa» så tidigt som vanligt.
Vid ½ 7-tiden på morgon strömma stora arbetarskaror — påbyltade så
godt säj göra låter — från stans alla utkanter till sina arbetsplatser — kanske
från den ena utkanten till den andra, en timmes väg eller så, ty den fattiga
har inte råd att ändra bostad efter kondition.
På en ny, nära nog namnlös gata, där byggnadsraseriet åstadkommit en
hel lång räcka af nya hus, stannar enhvar vid sitt bygge och väntar tills
planket tas dän af »timmerkultarne». Ett sådant har ramlat kull i natt. De stå
där, arbetarna, i sin första häpenhet bara å undra om »bylingen» har sett’et
I så fall blir de väl en femtia ur byggmästarschattens plånbok i plikt och
arbetarne riskera måhända redan därigenom att inte få ut sin nästa aflöning
ordentligt.
Inne på gården ligger några plankor vårdslöst kastade på järnbalkarna
— man slår inte hvalfven förr än se’n, när nå’n gått å dimpi ner å slaji
ihjäl säj. I ett hörn af gårdsutrymmet står afträdet — d. v. s. ett latrinkärl
med en lös brädlapp att sitta på — och, vägg i vägg me de, materialboden,
dit folket samlar säj för att hänga af säj en del ytterkläder å få dom dugtigt
genomkylda tills di ska hem igen, å för att hemta »sylarne».
Pipan har inte gått ännu, d’ä ett par minuter kvar, hvarunder man ser
om sylarne lite, om man inte hadde ti me de i lördas, då man vänta, men’s
basen va ute å sökte byggmästar’n på nå’n sylta å sen va ut å växla pängar
till aflöningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
