Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nummer 8 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Murarna skrapar det frusna bruket af sina slefvar, timmermännen
spänner sina sågar eller slipar di yxorna, tegelbärarne tar på säj sina mattor,
hophäktade med ibland en krokig spik å iblan’ en brosch e. d., taget »på skoj»
af någon af »smäckorna», såsom bruksbärerskorna kallas.
Dessa stå för säj själfva i ett hörn å huttla å frysa. I de här
vädret hjälper de inte ta på säj dubbla kalsonger, — man fryser ändå. Men värst
ä de me fingrarne. Di va som en sårskorpa i lördags å inte ha dom hunni
läkas på två dar, inte. Si, hur hon lindar å pysslar, stackars flicka, så hon
te slut får dockor på hvareviga finger. D’ä ett fanstyg den där kalken,
att fräta!
Jojo, d’ä skilna på arbete, fast d’ä magert bägge delarna. D’ä bara tri
veckor s’en hon sluta å sy, lilla Agnes. Hon hade måst juda på symaskin å
den hade gått ifrån’na. Å nu hade hon taje säj till me de här för att inte
rakt direkt behöfva gå ut på gatan å sälja säj å komma i delo med den
förbannade polisen. Så långt kunde de nog gå ändå, förstås . . .
Nu blåser pipan å alla skyndar till sina platser.
D’ä halt å landgången, sen de snöa ett tag i går å frös på.
Fan i de! Gjorde inte Blekings-Nisse en öfverhalning nu, så de va
lycka nå’n fick tagi’n.
De va väl märkvärdigt också, — det va en yngre arbetare, den enda
som tordes säja ifrån, som hojta. Ä de meningen att fler mänskor ska gå
samma väg som den där timmerman i lördags, innan den fan te basen har
vett å se efter att landgångarna bli sandade om mornarne. Ja tycker d’ä nog
om en ramlar genom fem våningar å får båda benen afslagna å refbena
knäckta mot balkarna i källarn ... Å ändå fick han lefva stackars kar. D’ä
för märkvärdigt hva den mänskliga naturen kan stå ut me ändå.
— Hallå, hvar ha vi byggmästarns »dagtjufvar»? Hit me er å sanda
landgångarna. Eljes ska fan ta’ ve både er å eran byggmästare! — —
Hu då, d’ä bitande kallt oppe på femte våningens bjälklag. Å man får
se säj för, när man tar säj en åkarbrasa, att man inte ramlar omkull å
genom inbrädningen, utskottsbräder, som legat till tak på staplar i Norrland
å nu inte ä mycke kvar åf, sen di har fått tjänstgöra på alla bjälklagen.
Takstolarna ä’ resta å man håller på å mura taklisten. Hvar murare
har sina två fack emellan takstolarna.
Det huggna teglet, som ligger där öfversnöat i en hög, räcker inte till
nästa fas-skift utan man får hugga mer innan man börjar mura. »Hörnbasarna»
fortsätta me upphörningarna; di har bara sista fas-skiftet kvar å det lägger
di ut nu me två mans hjälp hvar, en som langar bruk å tegel å en som
håller i murarns ben så han inte ska ramla »i däck» som så många andra.
Bruket ä fruset. Fan i mäj tror jag inte räfven ha skiti i baljan i natt
igen, utropa murarne med en dyster aning om hurdan dan ska bli.
Medan flickorna göra upp bruket få murarne ovett för att di inte skrapa
baljorna rena i lördags. Men det bryr man säj inte om — man skulle ju
ha fått ovett äfven om man då stått utan bruk när det behöfts.
En del af murarne gå opp till skorstenarne, som redan hunni nära
taket och nu ska dras opp i nock. De ser visserligen kusligt ut däroppe,
bara ett dubbelt lag af entumsbräder att stå på, å knapt några förvaringar.
Man vill inte gärna stå där ty när tegelbärarne lägger åf sina bördor gungar
hela smörjan så man kan tro de ska brista, men de gör ingenting säger basen.
De här ställningslaget ä väl snart uppkastat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
