Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nummer 9 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ä flickorna knogar å bär på sina trådrullar — för 14 öre i timman —
så ryggen kan gå ur le på di stackrarna. Di bär i fyra lag: de första går
från laven å en trappa upp, den andra å den tredje hvar sina två
trappor upp, å den fjärde går omkring å tömmer — ett djäfla göra att förstöra
händerna. A att ta emot allt ovett sen! Därför tura flickorna om också me de.
En å annan gång ve ombytena kan di komma åt att räta på ryggen
eller säja hvarann några orr\ men d’ä inte ofta.
Nu har just bruket taji slut i laven (det ska nog åkarn från fabriken
få skällning för, minsann!) å flickorna stå där nere å språka ett par minuter-
Agnes, hon som nyss varit sömmerska, har blifvit skinnflådd på axlarna
åf oket, å en åf kamraterna håller just på att lägga på några lappar, som kunde
mildra okets invärkan. I en grupp vid laven har flertalet flickor slagit säj
ner på en kant för å pusta.
»Härre Jäsus», öppnar en språklådan, »hva en få slita för sina styfrar
å ändå räcker de knapt te salt te gröter., så en får svälta ibland så ögonen
kan ramla ur skalln på en.»
»Ja, säjer väl de. A då ska andra ha de så di inte vet hvar di ska
göra åf sina rikedomar.»
»Ja, de gick väl an me de, om man inte vart så illa bemött,» infaller
en tredje. »Man ä ju hållen sämre än en hund. Svär å skäller gör di bå.1
den ena å den andra å cl’ä aldri te lags hur en bjur te. Nyss kallte han,
basen, oss för markattor, som inte ville göra nå’t. Hvem tjyfvingen behöfver
heta markatta för en sån där en. En har väl sitt likre folk än en skiten
murarbas.»
»Ja, men de var väl inte de värsta. Har ni hört», frågar gamla
Anna-Stina som varit me länge, »hur den där murarn gjorde i fjol våras där
borta på söder, borta ve Kocksgatan. Han fick tycke för en flicka
sir ni, åsså gaf han säj tusingen på, att han skulle åt na. A så passa han
på, sir ni, en gång och tappa slefven ner i. källarn, å bå na gå efter’n. Ä
hon gick förstås, å han strax efter, å innan hon visste orde åf va han ner i
källarn, å där måtte de ha gått hett till. Hon har själf talt om et för mäj
sen, att han promt skulle åt na, å när hon ville te å skrika knöt han bara
näfven å sa: »håll bara käft, säjer ja,» sa han, å så min själ — om hon ville
eller inte —■ kasta han omkulPna å gick åt na så hon har men åf et än i
da. Sir ni, han hade en «burbon» som han inte sökt läkare för, aset å den
smitta han henne me, å inte visste hon hva de där va, utan där gick hon.
å hala tills nån, som haft likadant sa na hva de va. A sen fick hon ligga på
sjukhuset i nio månader, å så när hon slapp ut stog de en byling utanför ä
hampa henne. A hora vari; hon naturligtvis; di ville ju så ha’t . . . . Tvi tusan,
såna karar i alla fall» . ..
»Hva fan håller ni för slammerkonsär» — det är basens röst —• »vill
ni inte arbeta så dra åt hällvette me er, era förbannade luder», skriker han
på långt afstånd.
»Ah gapa lagom! Vi behöfver inte vara några luder för er åtminstone.
A förresten kan man väl inte bära när de inte ä någe bruk i laven.»
»Di kommer ju där, vett ja.» (Brukskärrorna skymta fram i backen.)
»Kommer ja. Di ä väl inte här för de, inte.»
»Ja, räsonera inte nu, för de duger djäflar anamma inte.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
