Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och så kunde det plötsligt, midt upp i detta
jubel, komma öfver henne ett så underligt vemod! Ty
hvad var väl hennes egen ställning till denna växande,
jublande, strålande verld? Också hennes lif var ju
nu midt upp i midsommardagarne, den tid då solen
lyser nästan hela dygnet och drifver alt till en hastig
och brådstörtad mognad. Hela hennes känslolif var
i samma andlösa utveckling som naturen omkring
henne. Men hon visste ej hvart hon skulle bära alla
dessa knoppande känslor, hela denna trånande
längtan som förtärde henne. Hvartill tjänade det att vara
vacker som ingen annan, att befinna sig midt i
midsommaren med en oändlig rikedom af blomster
spirande öfver alt, när det ej fans någon som gladde
sig åt deras doft och när man visste att ett par
dagar efter midsommar börja dagame bli kortare, och
så kommer strax därefter de s. k. järnnätterna, då
stundom frosten kan härja hela det spirande sommarlifvet.
Det gälde att använda de korta stunderna. Men
hvartill? På hvad sätt? Alt i naturen var fulländadt
inrättadt, alt hade sin bestämmelse. Men hon?
Och så kunde hon lägga sig ned på gräsmattan
och gråta öfver att dagarne snart skulle bli kortare,
utan att hon ännu fått sjunga alla sina sånger och
veckla ut alla sina blommor.
I närheten af Björkhamra hamn, ett par mil ut
till hafs, fans ett illa beryktadt skär, kalladt
Måsknufven, där mången seglare hade förgåtts. Där hade
för några år sedan en fyrstuga blifvit byggd, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
