Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnen af prinsessan Eugenie - 3. Prins Gustaf och glasrutan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vilja upphöra med detta nöje; och han höll i flera
veckor sin föresats.
Men en vacker majdag, när prinsen ensam gick
och spatserade i Logården, fick han se något som i
solskenet glittrade på sandgången. Det var en liten,
alldeles rund och glänsande sten. Prins Gustaf tog
upp honom, såg en stund på honom, och — i ett
ögonblick for genom prinsens hufvud denna tanke:
»O, hvad den här stenen skulle klinga vackert i en
glasruta!» Dock nej, det vore ju orätt; och orätt
ville prinsen visst icke göra. Men — nu hördes
frestarens stämma: »En ruta kostar ju så litet; därmed
vore ju ingen skada skedd; prinsen kunde genast själf
betala rutan», o. s. v. Vi känna nog alla så väl,
huru frestarerösten förmår tala och huru ovännen kan
»förvända våra ögon» från den rätta blicken på saker
och ting.
Det blef nu för prinsen en ganska svår inre strid,
och — tyvärr segrade »välljudsfrestarens» röst. Hastigt
höjdes handen. Ett, tu, tre! Pang! Där klingade
en ruta. Den lille prinsens hjärta bultade hårdt af
berusande nöje och ■—- af samvetsförebråelser som
genast inställde sig.
Men äfven något annat inställde sig, nämligen ett
anklagande vittne i slottsfogdens person. Denne hade
både sett och hört hvad som skett, och han
förklarade bestämdt, att när kronprinsen om en halftimme
skulle fara ut på sin vanliga promenadåkning, så skulle
den nu skedda, bedröfliga händelsen genast
rapporteras. Och så skulle prinsen bedröfva sin fader!
Nu voro goda råd dyra, ty Oskar I tålde aldrig
direkt olydnad, hos hvem det än vara månde. Prin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
