Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnen af C. O. Rosenius - 2. Poemet Uriel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och Uriel for Med ena paret Ty ordet döljer,
Midt genom himlen; Af sina vingar Fast genomskinligt,
Ett evigt evangelium Han höljer sitt anlet, Den glans, i hvilken
Han förde i hand. Att oss ej förblända. Den evige bor.
I Edens port, Och vingarnes par Och glansen synes
Där kerubim stod Är Guds ord: dess lag Igenomskimra,
Med Iväeggadt svärd, Och evangelium — Ju längre man fromt
Han ställde sig. Sanning och nåd. Guds ord beskådar.
På Libanon höres ej cedrarnas sus,
I Saron ej liljor man ser;
Jerusalems tempel förvandlats i grus,
Och Juda lagt spiran ner.
Men stjärnan för hednakonungar gått
Och ledt dem fram till Gud,
Så vidt som himmelens fäste är blått
Och våren bär blomsterskrud.
Också öfver Nordlanden hvila skall
Guds Ande. De hvitna re’n
Till skörd — som bergen vid höstsnöns fall
Och stjärnornas silfversken.
Och Uriel — strimma af Herrens ljus! —
Gå ut öfver Nordanland,
Tänd ljuset upp i de kristnas hus
Och sätt deras hjärtan i brand.
ICom se’n som en dufva med oljoblad —
En hälsning om seger på jord, —
Igen, och dig anse i Kristi stad
För en sanningens härold i nord.
Och lugna fromma Och lifva tröga
Och kvalda bröst, Och trötta knän,
Som känt det tomma Att mot det höga
I världens tröst; De sträfva hän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
