- Project Runeberg -  Ur minnet och dagboken : Anteckningar från åren 1848-1898/1902 / Första delen /
162

(1902-1908) Author: Bernhard Wadström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En dödsfånges sista dag

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

efter en half timmes hvila åter satt oss i åkdonet,
frågade jag Buhr ännu en gång, med någon oro, om
han verkligen af hjärtat trodde på Herren Kristus, om
han var viss på sina synders förlåtelse och om han
hade verklig frid i denna tro. Han såg mig då
trofast i ögat och sade: »Ja, jag tror och vet, att Gud
förlåtit mig för Jesu skull, och jag har frid och är
lycklig. Det är ju mitt lif det snart gäller; och när
jag är lugn och glad, så skall magistern också vara det.»

Jag tackade nu i mitt hjärta Gud, som verkat att
en lifdömd man kunde så vittna strax före sin
afrätt-ning; och jag undrade endast, om hans tro skulle
intill slutet få vara oanfäktad. Svaret på denna min
tysta undran skulle snart komma. Då vi hade
ungefär en half mils väg kvar, blef Buhr på en gång helt
blek samt knäppte sina händer och lutade sig mot mitt
bröst under djupa suckar. Jag förstod, att han bad,
och ville icke störa hans bön med någon fråga, utan
stödde honom och ropade ur djupet till Gud för
honom. Sedan han något mer än en fjärdedels timme
suttit så lutad mot mitt bröst, lyfte Buhr sitt hufvud.
Ur hans ansikte lyste nu åter frid; han var blott något
mera stilla och blekare än förut, samt sade: »Detta

var en svår stund; men jag suckade till Herren, och
nu är jag glad igen.»

Inom kort därefter, då vi hade kommit in i en skog
och trodde oss ha ännu en fjärdedels mil att fara,
fingo vi plötsligt vid en krökning af vägen se en
öppen plan, på hvilken till höger om landsvägen reste
sig liksom en platform af granrisklädda bräder,
omgifvet! af en stor människoskara. Det var schavotten,
på hvilken stupstocken höjde sig. Fångföraren hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 18:35:14 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urminn/1/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free