Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur man får och mister vänner - 1. Major A.’s berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På ett helt annat sätt förlorade jag Konrad R. Han
var ”den gladaste bland de glada”, vänfast och
hjälpsam mot alla kamrater samt artig och uppmärksam
mot alla fruntimmer. Men han fäste sig aldrig vid
någon kvinna. Hans hjärtas frestelser lågo ej åt det
hållet; han var i stället äregirig och ville ”utmärka
sig” som officer. Hans börd och rikedom hade tidigt
skaffat honom en kammarherrefullmakt, som vid
gästabud, i processioner och vid dylika tillfällen gaf
honom försteget framför äfven äldre kamrater. Men
sådant tillfredsställde honom icke; det var ”i
tjänsten” han ville öfverträffa oss.
Vi blefvo löjtnanter samtidigt, och han kapten ett
år före mig. Men vid min majorsutnämning, där vi
båda voro i täflan, blef R. underligt nog förbigången
af mig. Jag visste min vän Konrads lynne och
förstod hvad han nu skulle känna. — Men att min
utnämning skulle , kosta mig hans mångåriga vänskap,
trodde jag dock icke. Så skedde likväl. R. blef häftig
och påstod, att jag ”intrigerat” och ”orättvist vunnit
mina majorsepåletter genom att ställa mig in hos
krigsministerns fruntimmer”. Jag försvarade mig och
bevisade, att han nu gjorde mig orätt; men ingenting
hjälpte. Det ena ordet gaf det andra, tilldess R. i
vredesmod gick sin väg och sedan i officerskretsar spridde
det ryktet, att jag vunnit befordran ”på kjortelvägen”.
Jag nödgades inför kamraterna ställa honom till rätta
för sådant tal. Väl ägde sedan en försoning rum oss
emellan; men — ”vänskap, vänskap blef det icke mer”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
