- Project Runeberg -  Ur minnet och dagboken : Anteckningar från åren 1848-1898/1902 / Första delen /
253

(1902-1908) Author: Bernhard Wadström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur man får och mister vänner - 2. Doktor B.’s berättelse

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jag icke längre känner mig bunden af mitt löfte att
tiga, vill jag öppet säga dig, hvarför jag under senare
år icke kunnat visa dig samma förtroende som förr.”
lian omtalade därefter följande händelse:

Professor X. (som af afund och sårad egenkärlek
var den bittraste af mina få fiender, — en sak, som
för L. var obekant, då jag icke onödigtvis velat blotta
X. för mina bekanta) hade en afton, när L. och han
sammanträffat, beskyllt mig för en vanärande
handling, som lagen belägger med urbota straff. L. hade
då, såsom min vän, varmt tagit mitt försvar. Men
professorn hade helt kallt svarat, att om L. önskade
erhålla bevis, så skulle han få det. Då L.
naturligtvis fordrat detta, hade X. dagen därefter kommit upp
till honom och först affordrat honom hans hedersord
att ej för n å g o n, icke ens för mig, vidröra hvad han
nu fingo veta. Därpå hade X. framtagit ett bref från
mig till rektor Z., i hvilket jag- erkände mig vara
skyldig, men ”bad om försköning för att icke nödgas taga
afsked”. L. hade tydligt igenkänt min stil i brefvet och
blifvit fullt öfvertygad om min skuld. Han hade då
bedt X. att återgifva honom hans hedersförbindelse,
på det han måtte kunna få öppet tala med mig. Men
detta hade X. icke medgifvit, ”för att ej ställa till
någon skandal”.

Sedan professorn gått, hade L. djupt upprörd sagt
till sin fru, att han aldrig mer kunde hysa förtroende
för mig eller umgås med mig så som förr; men
orsaken därtill finge han icke säga. En stund därefter
hade jag ringt på; och det var då L. utbrast:
”Hvarför kunde du icke ha kommit en halftimme förr?” —
ord, som jag då ej kunde förstå.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 18:35:14 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urminn/1/0271.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free