Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboksblad - Stockholm 1854, 55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Guds ords bruk och utan annan bön än — »gamla vanans»
morgon- och aftonböner. Dock har Herren många sätt att
nedslå falsk frid, på det han må få gifva den sanna friden.
Maj 22. På aftonen den gladaste »studentsexa» jag
någonsin varit med om, gifven af A. Welin i anledning af
hans fullbordade hofrättsexamen. Först sjöngo vi flera
sånger, dels fosterländska, dels andliga. Sedan lästes ett skönt
och kraftigt stycke af Luther. Martin Rosenius och Welin
höllo tal. •— Så en förträfflig supé, efter hvars slut vi
allesammans, 22 personer, togo en promenad till Carolinaparken
och den vackra kyrkogården, där vi vid Johan Henschens
graf sjöngo några »hemlandssånger». — När G. B. och jag
hemkommo, glada och lyckliga, gingo vi upp till vår kamrat,
Fågel, som i afton hade känt sig särdeles bedröfvad och
ensam. Men vi talade med honom om »den stora glädjen»
och bådo tillsammans. — Och så blef äfven F. glad, ja så
upprymd, att han sedan följde oss ned till våra rum, där
vi alla tre sutto under broderligt samspråk, tills kl. var
mycket öfver tolf på natten.
Maj 24. Foro vi på ångf. »Linné» till Stockholm.
Möttes af två sorgliga underrättelser: den ena, att
lifmedi-kus A—g ligger mycket farligt sjuk, den andra, att min
ungdomsvän Ingemar Holst under lek med en dolk så illa
sårats i pulsådern, att han oupphörligen på nytt är i fara att
förblöda. — Många och ifriga böner till »den ende hjäl-
paren», som lofvat att höra oss.
Maj 26. På middag hos handlanden B., jämte Elmblads,
Rosenius och några andra vänner. Både värden och hans
fru voro allvarliga kristna; han föreföll dock vara den
varmaste. Hon hade kvar mycket af sitt naturlynne, som måste
bort: särskildt en skarp tunga, som litet emellan fällde
någon anmärkning eller klander mot frånvarande personer.
Efter middagen, medan kaffet dracks i förmaket, kom M. i
ett lifligt samtal med deras båda äldsta barn, en son om
21 och en dotter om 19 år. Vid bordet hade dessa hållit
sig tämligen tysta, antagligen af respekt för främmandet;
men nu togo de skadan igen. Så snabba tungor har jag
sällan hört, och tyvärr voro de lika skarpa. Rosenius kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
