- Project Runeberg -  Ur minnet och dagboken : Anteckningar från åren 1848-1898/1902 / Tredje delen: 3 /
93

(1902-1908) Author: Bernhard Wadström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

högljudt skratt, hvilket nu tyvärr var långt ifrån så harmlöst
godmodigt, som glädtigheten där i huset eljest brukade vara.

När samtalet var slutadt, följde konstnären sin vän till
dörren. Då han kom tillbaka, frågade den gamla fröken, hvem
det var, som hade besökt honom.

Han nämnde sin gladlynte väns namn. “Men honom“,
sade han, “känner ju fröken mycket väl“.

“Ja, honom kände jag nog igen“; svarade hon, “men

hvem var den andre ?“

“Hvilken andre?“ frågade konstnären och studsade.
“Han, den höge mannen med det långa, magra ansiktet,
som stod bredvid er; han med det svarta, okammade håret
och de buskiga ögonbrynen —- han som så ofta lade handen
på bröstet och pekade upp mot taket, isynnerhet när ni och
er vän skrattade."

“Såg ni verkligen honom?“ frågade konstnären och ble! blek.
“Har ni sett honom förr? Lade ni märke till hans
egendomliga klädedräkt och den underliga vana han har?“

"Jag minnes mig icke ha sett honom någonsin förut,

men jag såg nog, att han var klädd något egendomligt."
Och nu beskref hon hans långa gammalmodiga rock med de
stora knapparna och vida fickorna samt de gammaldags
hög-skaftade stöflarna, som icke tycktes ha varit borstade på lång
tid. — “Och den ’underliga vana’ ni antydde, var väl hans
egendomliga sätt att skaka på hufvudet, när han tycktes icke
vara af samma mening som ni andra. Det hade i mina ögon
något stötande och högmodigt, om jag vågar säga så. Men
det låg därjämte något smärtsamt i hans minspel, som rörde
mig, isynnerhet när han då och då lade högra handen på
bröstet och pekade uppåt med den venstra liksom en, som
åberopar sig på sitt samvete och tager Gud till vittne på
hvad han säger. Dessutom förundrar det mig, att jag nästan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 18:36:02 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urminn/33/0093.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free