Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Urspårade - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tåren kunde störta honom om han ville och att han med
nöje skulle göra det om det lämpade sig. Han måste vika
för våldet. Men med dold förbittring i hjärtat försökte
han än en gång slippa undan böterna.
- Det är visst och sant, att man aldrig kommer någon
vart genom att ljuga, började han i underdånig ton. Jag
har lurat er, Aristid Fomitj... ville låtsas vara slugare än
jag verkligen är!... Jag har bara fått hundra rubel..»
- Än sen?
- Hundra, inte fyrahundra som jag nyss sa... Det vill
med andra ord säga...
- Ingenting alls vill det säga... Jag kan inte veta när du
har ljugit - om det var förut eller nu. Du ger mig fyrti och
tjugofem rubel, det gör sextifem. Det är ju blygsamt
begärt, va?
- Ack, du min skapare, Aristid Fomitj! Jag har ju alltid
varit så tillmötesgående mot ers välborenhet som det varit
mig möjligt...
- Du spiller dina ord förgäves, judasättling!
- Gott, jag ska betala... men Gud kommer att straffa
er!,
- Håll mun, din förbålda niding! röt ryttmästaren och
rullade vilt med ögonen. Jag är redan tillräckligt hårt
straffad genom att ha att göra med en sån usling som
du... Jag klämmer sönder dig som en fluga på fläcken,
begriper du!
Han skakade sin knutna näve i synen på Vavilov och
visade honom gnisslande tänderna.
Då han var borta förvreds Vavilovs drag till ett
förtvivlat leende. Han blinkade med ögonen, och två stora tårar
tillrade utför hans kinder ner i skägget - två andra följde
efter. Därpå gick Vavilov in i sitt privata rum, ställde sig
framför helgonbilderna och stod där länge, länge... utan
att be, utan att röra sig, utan att ens torka bort tårarna
som vätte hans rynkiga bruna kinder...
Diakonen Taras, som alltid hade varit en vän av skogar
och ängar, hade föreslagit kamraterna att vandra till en
närbelägen dalsänka och där i naturens sköte göra slut på
brännvinet som Vavilov bjöd på. Men ryttmästaren och
alla de andra överöste både honom och naturen med en
störtskur av skällsord och beslöt att ha dryckeslaget hem-
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
