Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Urspårade - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ma, på gården till härbärget.
- En, två, tre, fyra..., räknade Aristid Kuvalda. Vi är
inalles tretton stycken eftersom skolläraren inte är här...
Ett par nattgäster till kommer väl alltid - låt oss totalt
säga tjugo personer. Två och en halv gurka och ett
skålpund bröd med kött per man - det är inte illa! Brännvin
finns det ett kvarter för var och en. Så finns det surkål
och äpplen och tre vattenmeloner... det skulle roa mig att
veta vad ni mer kan önska, mina galgfåglar! Till bords då,
låt oss kalasa på Jegorka Vavilov, för allt vad ni ser här
är hans kött och blod.
De bredde ut alla möjliga gamla trasor på marken,
dukade fram maten och dryckesvarorna på dem och slog sig
tyst och högtidligt ner runtomkring. Allas ögon glänste av
åtrå att få läska sina törstiga strupar med den eldiga
drycken.
Aftonen hade brutit in. Dess skuggor sänkte sig över
gården, och endast taket på den halvförfallna byggnaden
upplystes ännu av skymningens sista strålar. Allt var stilla
och luften sval.
- Låt oss börja, bröder, kommenderade ryttmästaren.
Hur många glas har vi? Sex, och vi är tretton ... Skänk i,
"Snurra"! Är det färdigt? Framåt då... första plutonen!
Fyr!
De tömde glasen, harklade sig och började äta.
- Och vår skollärare som inte är här, sade Kuvalda, det
är nu tre dar sen jag sist såg honom. Är det ingen som vet
var han håller hus?
Det var ingen som visste det.
- Det är inte alls likt honom. Nå, det gör detsamma
-låt oss ta en sup till! Skål för Aristid Kuvalda, min ende
vän, som under hela mitt liv inte har lämnat mig ensam
en sekund. Fast kanhända skulle jag, fan anamma, inte
förlora något på att han ibland befriade mig från sitt
sällskap för en tid.
- Mycket kvickt sagt, anmärkte "Avskrädet" och
började hosta häftigt.
Ryttmästaren lät i känslan av sin överlägsenhet blicken
sväva över stallbröderna men sade ingenting eftersom
hans tuggmuskler just var sysselsatta.
Efter det andra glaset blev sällskapet livligare. "Halv-
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
