Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konovalov - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gon... Så avlägsnade sig larmet, blev allt dovare och
svagare och dog slutligen bort som en elak dröm.
AUt detta hade gått så hastigt att Konovalov och jag
stod som bedövade och stirrade ut i mörkret utan att
kunna sansa oss efter alla dessa snyftningar, svordomar,
kommandorop och stönanden. Jag mindes enstaka ljud och
visste knappast om jag drömde eller var vaken. Det dystra
lilla dramat hade fått ett hastigt slut.
- Det var det, sade Konovalov med ett egendomligt
milt och enkelt tonfall, alltjämt lyssnande till stillheten
därute i den mörka natten, som tyst och strängt blickade
in genom fönstret på honom.
- Ett sånt spektakel! fortsatte han liksom undrande
efter ett par sekunder; han stod kvar på knä på tråget i
samma ställning, med armarna stödda mot fönsterposten.
Nu förs hon till poliskontoret... drucken... i sällskap med
gud vet vad för en satan. Det gick fort undan!
Han suckade djupt, kiev ner från tråget, satte sig på en
säck, och i det han fattade om huvudet med bägge
händerna och vaggade av och an frågade han halvhögt:
- Säg mig, Maksim, hur har allt detta egentligen
kommit sig? ... Det vill säga, vad har jag att förebrå mig?
Jag sade honom rent ut att alltsammans var hans fel.
Först och främst måste man ha klart för sig vad det var
man ville göra, och när man började en sak borde man
tänka sig hur den möjligen kunde sluta. Ingendera delen
hade han gjort, och därför var han skulden till alltihop.
Jag var verkligen riktigt förargad på honom - Kapitolinas
skrik och snyftningar, hennes druckne följeslagares
oupphörliga "Kom då! Kom då!" ... allt detta ljöd ännu i mina
öron, och jag skonade inte min vän Sasja.
Han hörde på mig med sänkt huvud, men då jag hade
slutat höjde han det, och i hans ansikte läste jag häpnad
och förskräckelse.
- Så du säger! utbrast han. Jo, det var fint! Men nu då,
säg? Vad ska jag göra med henne nu?
I hans ton låg ett så barnsligt och uppriktigt
erkännande av hans skuld mot flickan och ett sådant hjälplöst
bryderi att det gjorde mig ont om honom, och jag tänkte att
jag kanske hade talat för skarpt och hänsynslöst till
honom.
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
