Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konovalov - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- Varför tog jag henne ifrån det där stället! utbrast
Konovalov ångerfullt. Men nu vet jag vad jag ska göra...
Jag ska gå till polisen och försöka få henne därifrån ...
Jag ska be att få träffa henne... jag ska säga henne... ja,
vad som helst. Tycker du inte att jag bör gå?
Jag sade att det knappast skulle tjäna något till att
försöka träffa henne. Vad skulle han säga henne? Dessutom
var hon ju drucken och låg nu troligen och sov. Men han
framhärdade i sitt infall.
- Jo vänta, jag går dit. Jag menar i alla fall väl med
henne... Men de som nu är omkring henne, vad är väl det
för människor? Jag går dit. Sköt du om det här ... jag är
strax tillbaka.
Han slängde mössan på huvudet och skyndade iväg
utan att ens ge sig tid att ta på de gamla nedkippade
skorna som han vanligtvis gick och sprätte med.
Jag skötte om baket och lade mig att sova, men då jag
vaknade på morgonen och som vanligt kastade en blick
på Konovalovs sovplats fanns han ännu inte där.
Först framemot aftonen visade han sig, dyster och
rufsig, med djupa veck i pannan och de blå ögonen
fördunklade som av en dimma. Utan att se på mig gick han fram
till trågen, såg efter vad jag hade gjort och sträckte
stillatigande ut sig på golvet.
- Nå, har du träffat henne? frågade jag.
- Det var ju därför jag gick dit.
- Nå, hur var det?
- Ingenting.
Det var tydligt att han inte ville säga något. Eftersom
jag antog att denna sinnesstämning inte skulle vara länge
besvärade jag honom inte med några frågor. Hela dagen
var han mycket tystlåten, kastade bara åt mig några korta
fraser som gällde arbetet och vankade omkring i bageriet
med huvudet nedsjunket mot bröstet och ögonen alltjämt
lika beslöjade. Det var som om något hade slocknat inom
honom, han arbetade långsamt och trögt, liksom fjättrad
av sina tankar. På natten, då vi hade skjutit in de sista
bröden i ugnen och inte vågade gå och lägga oss av
fruktan för att bränna upp dem bad han mig:
- Hör du, ta och läs något om Stenka.
Eftersom skildringen av tortyren och avrättningen mest
133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
