Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Språkets arter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rg
br
Jis SPRÅKET, DESS LIF OCH URSPRUNG.
Hvarje språk visar sig följaktligen vid ett närmare
betraktande vara brutet i en mångfald mer eller mindre
skilda språk eller dialekter. Och olikheterna mellan dia-
lekterna inom ett och samma språk kunna ibland vara
större än mellan tvänne skilda språk. Så är det till ex.
i flera fall större skillnad mellan dalska och östgötska än
mellan svenska och danska. Därför kan det ock stundom
hända, att en dialekt af yttre politiska skäl föres till ett
språk, under det att den af rent praktiska skäl borde
föras till ett annat. |
Att nu i Sverge talas svenska, det är dock trots
allt hvad nu yttrats en sanning. I huru många dialekter
vårt språk än må vara brutet, veta vi, att en person i
Malmö och en annan person i Luleå skrifva och tala
samma språk. Ja, vi veta ock, att borgmästarna i Malmö
och Luleå skrifva och tala mer lika än hvad torparna
göra i endera af dessa städers närmaste omgifningar.
Med andra ord: det finns ett för alla svenskar gemensamt
svenskt språk, hvilket vi alla, så godt vi kunna, sökyv
använda i mera vårdat tal och hvilket är det enda, som
användes i skrift. Vi kalla detta riksspråk. Vi mena då
med detta uttryck den form af ett språk, hvilken öfverallt,
där detta språk talas, kan utan några väsentliga anmärkningar
användas och utan någon egentlig svårighet begripas. Detta är
naturligtvis blott en form, en dialekt af vårt språk, hvil-
ken lyckats intaga en så förhärskande ställning, att endast
den anses för riktig svenska.
Då det uteslutande är denna form af svenskt språk,
som vi få lära oss i skolan, som vi få skrifva och som vi
få bruka i vårdat tal, är det gifvet, att vi kunna detta
språk bättre ju mera bildade vi äro. Därför talas ock
detta riksspråk hufvudsakligen af samhällets öfre lager
och af städernas befolkning; dialekterna däremot undan-
trängas allt mer till aflägsnare landsändar och talas i sin
renhet blott af den egentliga allmogen, hvarför de ock
kallas landsmål. Men äfven där föra de ett allt mer
tynande lif, ty 1 samma mån bildningen genom folkskolor
blir allt mer allas egendom och samfärdseln inom landet
genom” till£ex. järnvägar blir allt mer underlättad, i samma
mån utjämnas dialektskillnaderna. Då emellertid, såsom
ofvan antydts, en dialekt kan för språkvetenskapen vara
af lika stort intresse som riksspråket, är det således hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
