Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Språkets ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 SPRÅKET, DESS LIF OCH URSPRUNG.
mänskliga språket – det är språkvetenskapens svar på
denna fråga.
Vi skola nu i yttersta korthet framställa, huru man
har att tänka sig denna utveckling.
Enligt den definition vi ofvan gifvit på språk, måste
vi erkänna, att äfven djuren äga ett språk. De fram-
bringa ljud — interjektioner —, i hvilka en bestämd be-
tydelse till och med afsiktligt och medvetet inlägges,
såsom till ex. vissa fåglars lockrop och varningsrop. Och
vidare ha djuren en mängd olika ljud för att uttrycka
olika känslostämningar. Katten ’spinner", när han är
belåten, "fräser", när han är ond, han "jamar" och
«<gjunger" o. 8. v. Hunden morrar och skäller och han
skäller på ett annat sätt när han är glad än när han är
retad. Och stundom kunna dessa läten vara ganska ut-
vecklade och konstmässiga såsom till ex. vissa fåglars
sång. Det djuriska lätet är således redan på visst sätt
ett språk, men huru har det kunnat utveckla sig till det
mänskliga språket? Vi svara härpå med ett annat ord-
språk: Genom tid vinnes allt. Urmänniskan uttryckte
likasom människan än i dag sina känslor och önskningar
genom skrik, utrop, interjektioner. Dessa förstodos af andra,
emedan de voro rent naturliga läten för att uttrycka just
denna känsla. Enhvar skulle för att uttrycka samma
eller liknande känsla ha frambrakt samma eller liknande
läte. Det faller sig ju än i dag helt naturligt för oss att
såsom uttryck för en känsla af rädsla utropa ett hu!
eller huhu! Ett sådant utrop kunde allt efter olika för-
hållanden komma att betyda: så ruskigt, jag är rädd,
men äfven: akta sig, spring din väg 0. s. v. Så kan
hallå nu betyda: här är jag, kom hit, jag väntar på dig,
hvar är du m. m.
I de flesta språk äro orden för moder och fader
bildade af stafvelserna pa, ba, ma, ofta upprepade (papa,
mama), och detta i språk, hvilka, så vidt vi veta, ej äro
det ringaste besläktade med hvarandra. Dessa ljud bildas
genom läpparnas tillslutande, men det är samma mun-
ställning som då vi suga och således samma som det diande
barnets. Jämte moder och fader kunna dessa stafvelser
då äfven komma att betyda mjölk, dryck, att dricka,
modersbröst o. s. v. På det indoeuropeiska urspråket
hette fader och moder pater och mater, och de svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
