Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Försvarsväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Intrycken av behag och obehag äro hos folket föga utdifferentierade.
Om något är på tok, då vänder sig folket på tvären och tycker att
alltsammans är »ett rent helvete». – Det stora felet är, att våra
officerare icke någonsin fått inhämta någon pedagogisk kurs, utan
sköta folket efter gammal traditionell, spontan metod, som ej mer
motsvarar de krav, som tidens och folkets utveckling ställer på
befälsföringen och uppfostringsarbetet.
Den gamla skolans grundsats är att genast ta folket som soldater.
Det kommenderas, tvingas till absolut lydnad, instrueras och övas
de nödvändiga sakerna, rörelserna och greppen, det härdas och vårdas
till kroppen. Rent yrkesmässigt sett är våra officerares förmåga
härutinnan mycket god, i regeln. De äro i allmänhet icke elaka mot
folket, ofta goda mot det, ehuru lymlar naturligen förekomma här
liksom överallt i världen.
Men det är något som fattas. Officeren bemödar sig icke om att
vinna folket för sig och tjänsten. Han försummar att göra det fosterländska ändamålet till det stora, levande motivet för det hela.
Han uraktlåter även att grundligt undervisa folket i militärtjänstens nödvändiga villkor, detaljernas betydelse och inre sammanhang,
disciplinens, tvångets nödvändighet och allas beroende av densamma. Han
förutsätter, att folket inte begriper sådant och ej har därmed att
skaffa. Underskattar materialet. Kort sagt, den uppfostrande verksamheten
är försummad. Befälet söker kontakt med folket endast såsom soldater, men
den mänskliga kontakten hålles liksom avsiktligt minimal. Likväl kan
man genom rätt metod få folket med godo till vad som helst, ja, till den strängaste disciplin.
De anmärkningar, som i den ifrågavarande berättelsen framställts
mot tjänsten, t. ex. att karlarna icke under marsch få lämna ledet
för att dricka när de behaga, äro oriktiga. Dylikt kan icke tillåtas,
ty då blir allting idel upplösning. En karl, som kan »skjuta fågeln
i flykten», måste lika noggrant som alla de andra läras det strängt
reglementerade sättet att skjuta i trupp. Det fordras intet, som ej
har skäl för sig och är nödvändigt! Allt är till ytterlighet noga
utspekulerat. Då förf:n t. ex. anser det föga betyda, om skyttens
»ställning är något skev», så far han vilse. Ty om ställningen är skev,
så hindrar karlen sina grannar, och han erbjuder fienden ett större,
kanske dubbelt större mål, än om hans ställning är enligt reglementet.
Dylika skäl kan man väl ändå icke få kalla petitesser.
Vad nu vattendrickningen angår, så är det befälhavares plikt att
under marsch förståndigt ordna denna angelägenhet. Sker så, är det
ju karlens ensak, om han ej passat på att dricka när det bjöds, utan
behagar känna sin törst tio minuter senare under pågående marsch.
Att försummelser å befälets sida förekomma, är emellertid obestridligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
