Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om revision af Svenska Bibelötversättningen. 63
ex. Joh. 1: 29, 41—46. 9: 13 o. s. v. har man derföre lika litet velat
ändra den gamla öfversättningen, som man ansett nödigt att alltid öf-
versätta Afye. med: säger, i stället för G: Ö:s: sade. Dock finnas stäl-
len, der vigt ligger på presensformen och der har rättelse skett, t. ex.
Luc. 23: 14 (den der förvänder folket — icke: förvändt hafver), 1 Cor.
15: 57 (som oss segren gifver), Gal. 4: 21, 27. Ebr. 11: 10 (den
stad, som grundvalar hafver), Upp. 12: 6. 15: 2. 19: 5 o. s. v. Så ock
Luc. 13: 17, der phrasen: oå ävvixelpevos atvro betyder: de som Ho-
nom emotstodo, icke såsom G. Ö. P.Ö. 1853: de som Honom emot-
stått hade. Vid Ap. G. 26: 31, ovdév Javatov äbsov i deopwörv neoud-
06 och Eph. 4: 28 ö slénrev har man icke dragit i betänkande att
bibehålla G. Ö. ”hafver intet gjort” m. m., "den som stulit hafver”,
ty presens uttrycker här ett habituelt tillstånd: han är icke en oger-
ningsman; den som är en tjuf. Svårare är geldonas, 1 Cor. 7: 28,
Fed 1 Cor. 7: 7. 14: 5. Den äldre (i G. Ö. P.Ö. 1853 uttryckta)
interpretationen förklarade dessa ord optative; den nyare philologiska
akribien vill icke tillåta sådant. Hvad beträffar gsidopoas, kan detta
yrkande lätt medgifvas, ty förklaringen blifver här då: jag skonar eder,
näml. just derigenom att jag gifver eder det rådet, att icke gifta eder;
men i anseende till Is: ligger det optativa redan i ordet, som äfven
riktigt kan öfversättas: jag önskar; derföre har ock G. Ö. ”ville” blif-
vit i 1 Cor. 7: 7. bibehållet. Återigen zragalnloöpev, 1 Cor. 10: 22.
anse vi böra med presens indic. öfversättas.
Perfectum har i grekiskan en mycket bestämd betydelse såsom re-
lativt tempus, hvilket nyttjas om en tilldragelse, som ställes i tempo-
rell förbindelse med en annan, och hvarvid uttryckes något, som har
sin betydelse i det förflutna, men som ännu fortfar och fortverkar.
Ofta kan perfectum derföre i vårt språk lämpligen öfversättas med
presens och står stundom förenadt med detta 1). Så t.ex. 2 Tim. 1:12
olda & neniorsvxa, jag vet, på hvem jag tror (egentl. till hvem jag
satt och fortfarande sätter min tro); Joh. 1: 15 Twavyns pagtvget
50! adrov, xal xirocys, Asycov, ”Johannes vittnar om Honom, ropar
och säger” (P.Ö. 1861 = G. Ö.), der séxgaye hänvisar på alldeles
samma temporalförhållande, som det föregående pagrvget. Jfr Joh. 20:
29. 5: 45, 0. s. v. Detta förhållande har en säker exegetisk känsla
ledt författarne af G. Ö. att iakttaga, eftersom de härvid alltid mest
tänkte på sjelfva sakförhållandet. Dock i 1 Pet. 4: 1 tro viett undan-
tag böra göras, men egentligen endast derföre att det uttryck i
vårt språk, som här användes, fordrar perfectum. Detta ställe lyder: ö
9) Vid vissa verba framträder synnerligen detta förhållande såsom constant regel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
