Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om revision af Svenska Bibelöfrersättningen. 67
görande. Uti Ap. G. 17: 30 är i P.Ö. 1853 (= G. Ö.) participet örreps-
döv upplöst sålunda: ”Åndock Gud hafver öfversett med sådane okun-
nighetens tider, förkunnar Han nu” m. m. Hvarken Luther (som här
öfversätter: Und zwar hat Gott — — nun aber — —) eller någon
annan öfversättning eller någon commentar, vi sett, har så tolkat detta
ställe. Visserligen förekomma i N. T. ej få ställen, der ett particip
måste upplösas med: ändock, t. ex. Rom. 1: 32. 1 Cor. 9: 19. 1 Thess.
2: 7, ehuruväl ofta xaimso då ock står vid participet, t. ex. Phil. 3:
4. Hebr. 5: 8 7: 5. 2 Pet. 1: 12, men i Ap. G. 17: 30 gifves här-
igenom åt ömrso:derv en tydning, som sammanhanget icke nödvändigt
bjuder, och som, noga betraktad, inlägger i Pauli ord mera än han åsyf-
tar. — Eph. 1: 13. Här måste dxovcartres upplösas på lika sätt, som det
straxt derpå följande zrsorevoartres. — I Col. 2: 13 upplöses participium
xepsodpevog endast genom ett: och (G. Ö. = P.Ö. 1853), men samman-
hanget visar tydligt, att med detta ycpsoduevog angifves sättet och
medlet, kvarigenom Gud verkat det nyss förutnämnda ovvsbworrobnde
döv avres, så att detta yaprocuevog cet. uttrycker den de troende ve-
derfarna tillämpning af försoningen, hvilken objective i v. 14 beskrif-
ves. — Dersammastädes v. 15 uttryckes visserligen med Josaufsvoas
något som är liktidigt med det föregående 8dsesypdatsos, men som ock
är grunden till detta sednare, hvarföre det icke bör med detta sam-
manbindas endast med ett: och (G. Ö. P.Ö. 1853), utan i öfversätt-
ningen uttryckas antingen medelst participium eller mecelst: derigenom
att. — Ungefärligen dylikt exempel gifver ock Gal. 5: 26, der parti-
eipialconstructionens upplösning med: till att, näppeligen låter sig gram-
matiskt rättfärdigas. Åfven här måste meningen förklaras med ett: i
det att, eller: derigenom att. — 2 Pet. 2: 5 är i sig sjelft tydligt. Till
det närmast föregående bör participium 8rdöeg cet. anses sluta sig.
Detta sätt att uppfatta sammanhanget är vida naturligare, än att sam-
manbinda sata; med den första satsen i denna vers, såsom i G. Ö.
skett. Men äfven, om det sistnämnda antages, kan detta participium
icke tjenligen upplösas med: och (enligt G. Ö-.), utan i förra fallet bör
det ske med: då, i sednare fallet med: derigenom att. — Deremot har
participialsatsens upplösning med: och, i stället för: att med infin.,
blifvit upptagen vid 2 Pet. 1: 5 och 3: 7. På förra stället är nämli-
gen rätta uppfattningen denna: Då nu Herren gifvit oss dessa dyra
löften (m. m. v. 4), ”så” (avro toto, just derföre, absolute, syftar
tillbaka på föregående versen) ”lägger eder nu derom all vinning, och”
(medlet härtill likasåväl som ändamålet härmed) ”Ilåter i eder tro finnas
dygd, i dygden förståndighet”, o. s. v. (icke, såsom G. Öje "vinning,
att I låten” m. m. ty dervid fördunklas sammanhanget och förbises den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
