Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 C. T. Odhner.
domen på historiska beröringspunkter 1). Deremot var såväl Judarnes
bornerade exclusivitet som Romarnes öfverdrifna amalgameringslusta hin-
derliga för ett rätt bedömande af nationalitetens betydelse. Förhål-
landet mellan nation och statsbildning framträder hos antikens båda
förnämsta folk med den skiljaktighet, att hos Grekerna nationaliteten
bildade staterna, hvarföre ock dessa hos dem fingo en sjelfständig indi-
viduell tillvaro emot och öfver de enskilte, hvaremot hos Romarne sta-
ten, artificiellt tillkommen för att skapa en nation, blef allenast ett
medel eller en inrättning att. ordna förhållandet mellan de olika natio-
naliteter, som småningom förenades med det alltuppslukande Roma.
Deraf den Romerska författningens ofruktbarhet i culturhistoriskt afse-
ende, hennes lätthet att under samma stereotypa former upptaga det
mest olikartade innehåll och ändtligen hennes snara förfall, men äfven
hennes under senare tider ofta försökta användbarhet, gent emot den
Grekiske statens djupt nationella betydelse och mångsidiga utbildning af
mensklig cultur med alla dennas frukter, deribland äfven en djupare
uppfattning af statens eget väsende. Redan dessa förhållanden antyda
nationen såsom statens grundval och staten såsom nationens förnuftiga
uttryck. För den sjunkande Romerska staten hjelpte inga vare sig po-
litiska eller religiösa reformer, just emedan det saknades dem en natio-
nell grundval, liksom å andra sidan de nya inträngande folken ej för-
mådde upprätthålla sina nationaliteter derföre att ett ordnadt statslif
fattades dem: häraf den stora brytning, hvarur efter en 800-årig bildnings-
process slutligen framgingo de moderna europeiska nationerna och snart
derefter, sedan konungamakten undanröjt hindren för deras framträdan-
de, äfven staterna. I sina första ungdomliga kraftutbrott började stats-
makten snart att förbise och ringakta de nationella elementer, med hvil-
kas tillhjelp hon gjort sig gällande, och ända intill senaste tider hafva
nationaliteterna inom politiken och historien saknat, om icke all bety-
delse, åtminstone allt erkännande såsom berättigade och sjeltständiga
väsenden. I öfverensstämmelse härmed behandlades de äfven inom ve-
tenskapen atan all uppmärksamhet och antogos vanligen endast utgöra
allmänna benämningar på menniskor, som voro i vissa afseenden lika:
det var ock till en stor del af bristande uppmärksamhet på det lefvande
och organiska i nationernas lif, som statsläran stannade på en så låg
ståndpunkt, i det staten med olika modificationer uppfattades mechaniskt
såsom en anstalt eller inrättning för vissa yttre ändamål. Menertid
förbereddes från början af 1700-talet en högre uppfattning af både na-
tion och stat. VWVico förklarade historien ur nationerna och deras ”ge-
!) Thucydides låter (II, 35—46) Pericles skildra Athenarne och Sparta-
nerna så bestämdt och lefvande som två skilda personligheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
