Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Exposé och Kritik af Pligtbegreppet enligt Schleiermacher. 61
dem dugliga till förnuftets tjenst. Deraf uppkommo flera stånd och yr-
ken, hvilka således voro inbegripna i ett mera allmänt tillegnande. Att
dessutom en hvar för egen räkning bearbetade sinnligheten för förnuf-
tets upptagande deri, var en sjelfklar sak, om ock Schleiermacher i sin
pligtlära minst fästat sig vid detta factum, hvilket deremot, då det är
fråga om sedligt handlande, mest tyckes böra fängsla uppmärksamheten.
Emellertid erhöll Schleiermacher genom dessa observationer både inom
sambhällsbildandet och tillegnandet en universell och en individuell sida.
Men häraf skönjes tydligen, huru ovetenskaplig pligternas hufvudindel-
ving var hos Schleiermacher. Skälet dertill var ej annat än hans em-
piriska verldsåsigt. Han kämpar på alla sätt för individualitetens vin-
dicerande både populärt och vetenskapligt. Men att i begreppet erhålla
ett väsende, som är omni modo determinatum, lyckas honom icke. Der-
före kan han ej heller begreppsmässigt construera det egendomliga hand-
landet. Men som utan individualitetens erkännande allt sedligt hand-
lande vore ett nonsens, måste han taga detta moment från erfarenhe-
ten. Begreppsmässigt är ej till för honom något annat än ett system
af allmänna krafter inom erfarenheten. Var nu sedelagen — det iden-
tiska förnuftet — en sådan allmän kraft, så borde sedligheten vara ett
samhällsbildande med uppoffring af allt individuelt. ”Urgerar man åter
det påståendet hos Schleiermacher, att sedelagen är menniskans inre
bestämdhet, så skulle sedligheten endast bestå i tillegnandet, hvarige-
nom detta inre realiserades. Då hos Schleiermacher än den ena. än
den andra betydelsen gifves åt sedelagen, inse vi det vacklande i hans
förklaring af densamme, ett vacklande, som var naturligt, då erfaren-
heten visar, att dessa båda moment pläga ingå i det sedliga handlandet,
utan att vetenskapen kunnat förklara deras förhållande till hvarandra.
Hade nu Schleiermacher inskränkt sina pligtformler till den en-
skildt handlande individen, så hade hans pligtlära med de ofvannämnda,
ur erfarenheten tagna, momenterna erhållit någon grad af rimlighet.
Härtill hade han väl ock, såsom det synes, bort inskränka desamma
till följe af samvetets röst, som säger, att en persons sedliga värde be-
ror helt och hållet på honom sjelf. Men så går ej Schleiermacher till
väga. Han fann, att det sedliga målet ej kunde af den enskilde i sin-
neverlden förverkligas. Derföre, menar han, delade alla individer den
sedliga uppgiftens förverkligande sinsemellan. Och genom likartadt sed-
ligt arbete hos flera bildades de s. k. sammansatta personerna, t. ex.
stater o. d. Sedan dessa personer blifvit bildade, egde äfven på dem
Schleiermachers pligtformler lika användning, som på den enskilde. Öf-
ver detta resonnement kunna vi ej annat, än förvånas. Personlighets-
begreppet brukar man vanligen anse såsom något heligt. Det ligger i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
