Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De apostoliska Fädernas lära om Christi gudom. 47
rinthus är emellan den genom kristendomen uppenbarade fallkomlige
Guden och judendomens ofullkomlige ett oöfvervinneligt afstånd. Och
detta fortsätter sig icke blott i det mellan den ideela och materiela
verlden statuerade motsatsförbållandet, utan ock i förnekelsen af Chri-
sti båda naturers personliga förening. Hos Basilides fortgår denna för-
nekelse till en borttydning af hans lidande, hos Valentin, som tiller-
känner Christus ett visst slags lekamen, till ett antagande, som från-
känner honom en materiel, hos Saturnin och Marcion till det fulla för-
nekandet af allt slags kroppslig beskaffenhet !). Att förhållandet mel-
lan Gud och verlden är att fatta såsom en i oändlighet fortlöpande
panteistisk degradation, visar sig tydligt isynnerhet hos Valentin. Och
antaget, att den alexandrinska logosläran af Gnosticismen på ett eller
annat sätt upptagits, kunna vi se det förhållande, hvari Gud och Lo-
gos stå till’ hvarandra, då Valentin låter den första utströmningen ur
den Obegrundliges väsende utgöras af syzygien fBvJds och dsyg, den
andra af voög och ds, och först den tredje af 2öyos och bwy.
Härjemte får det icke glömmas, att den kosmiske medlaren, dxapé,
framgår ur en &on tillhörande pleromas 15 syzygi, under det den and-
lige, ocwnjo, tillhör en 17:de och den psychiske, Messias, utlofvas och
sändes af Demiurgen.
Vi återgå nu till de ap. Fäderna. Att hos dem Christus får be-
nämningen Adyog, visa de ställen, vi ofvanföre ur dem anfört. Men
man märker snart, att det tankeområde, hvartill det dermed uttryckta
begreppet hörer, är af annan art, än de nu tecknade. Ty dels är dessa
Fäders Gud städse framställd såsom ett personligt väsende. För honom
är intet fördoldt: stavra åviwnov avroö slot, xal ovdiv MbANdev syr
Povlgv adroö, 1 Clem. 272). Så är ock hela verldens gång blott en
manifestation af hans vilja: Oi odgavol vi drosxmoss avrov Salsvöpe-
vos åv slojyn Önrordssovras; avrö’ fufex te xal vv Töv Terayptvov
ön avroö Jdocpkov dsavvovoisv. ”Huos te xal dsdyn, ÅrTÉglv te
x0003 xard tåv Öserergv avrov sKsAlovovory åniteraypsvovs atrois
Ögsopevs. IT xvogogoösa, xara tå Jögpua atroö rois Idiosg xas-
0085 väv napnigdf dvIonorg ts xel INgolv xal näst Tols OUCKY
ån” avvjv Csoss Ävarblls: tooggr, 1 Clem. 20. Samma allsmäktiga
vilja gifver sig ock på det andliga området till känna: Ev yevså xcl
rave petavolag tönov ådwxsv d deormrötns tols Povlopsvosg S7TsotQa-
gävas ån avröv . . . H nvoj avroö (toö Isov) åv fuiv åsoriv, xd
örav JFélg, åvelet avrgr, 1 Clem. 7, 21. Kraftigt och bestämdt ut-
1) Jfr Hilgenfeld, Die ap. Väter p. 243—46.
3) Jfr Ign. Ep. ad Epb. 15. Polyo Ep. ad Phil 4, 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
