Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 M. G. Rosenius.
talas derjemte hans förhållande till verlden, då det heter 1 Clem. 27:
Ev Möre peyolwoivgs atrtoö suvsorgoaro tå MÄvre, xel iv Adru
dövares avra xatascgéye, eller i Hermas’ Pastor, Mand. 1: Unus
est Deus, qui omnia creavit et consummavit et ex nihilo omnia fecit !).
Ty dessa ställen säga oss, dels att Gud är ett osinnligt och i oänd-
lighet öfver verlden upphöjdt väsende, dels att verlden, till väsendet
från honom åtskild, uti allt, äfven med afseende på sin tillvaro af ho-
nom beror. Det säges vidare, att det gudomliga väsende, som i Jesu
Christo uppenbarade sig för verlden, är det högsta, den evige, allsmäk-
tige Herren sjelf: el Jeög soviv, Ö gavegucas Éavröv åså Unooö
Xgsorod toö viod avroö, Ign. Ep. ad Magn. 8 Så är ock i de första
delarna af denna behandling visadt, hurusom Christus, af evighet sam-
varande med Fadren, i sig förenar alla gudomens fallkomligheter, och
derföre ock uttryckligen med det Högsta Väsendet identifieras, på samma
gång som hela hans framträdande i sinneverlden, och synnerligast det
eviga förhållandet inom gudomen karakteriserar honom såsom en i sig
bestående personlighet. På grund häraf framstår ock Christus, i likhet
med Fadren, såsom väsendtligen upphöjd öfver allt skapadt, såsom den,
uti hvilken och till hvilken alla ting äro, såsom verldens beherrskare,
hvilken har sig allting underlagdt ?), under det att han af ett kärle-
kens nedlåtande, som var lika stort som hans upphöjdhet, kom i verl-
den och blef menniska 2).
Det frågas nu: månne denna de ap. Fädernas logoslära kan, så-
som vissa äfven framstående lärda ännu antaga ’), vara något, som ur
den alexandrinska eller gnostiska teosofiens jordmån vuxit upp, eller an-
nars från någon af de nu tecknade paganiska eller judaistiska teorierna
lånat sitt innehåll, eller deri funnit åtminstone en oumbärlig anknyt-
ningspunkt? Ur alla dessa egendomliga former af det blott naturliga
religiösa medvetandet framgår såsom lika och gemensamt, att Gud, den
begränsningslöse, ur sitt evigt fördolda varande inom sig sjelf aldrig
omedelbart utträder i sinneverlden, att han lika litet till ett inre och
medvetet omsätter detta yttre, som han medvetet derpå inverkar; att
3) Vis. 1: 1.
3) Jfr Barn. 12, 5. FPolyc. Ep. ad Phil. 2.
3) Jfr Barn. 14, 7. 1 Clem. 49.
4) Jfe Semisch, Justin d. Maärt. II. 267: ”Philos Logologie ist dis unmittelbare
Vorhalle des christlichen Logosbegriffs”. Hagenbach, Lehrb. d. Dogmengesch. p.
87. R. A. Lipsius, De Clementis Rom. Ep. ad Cor. I. Disqu. p. 102—04. Jfr Gfrö-
rer a. st, 1. 1. p. 307. — Huruvida icke Dorner närmar sig dessa författares an-
tagande, synes tvifvelaktigt, då han a st p. 209 not. yttrar, att de ap. F. i lo-
gosläran möjligen anslutit sig t ex. till den kabbalistiska läran om Metatron o. a. v.
RE rå RNE SFR OR = mem sm LL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
