Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 M. G. Rosenius.
område är dess lösning ett verkligt behof — då hjelpa oss ej mer dessa
betraktelser i allmänhet. Ty såsom dessa Fäders skrifter!), så säger
oss ock den hel. Skrift uttryckligt, att menniskoslägtet, såsom sådant, af
synden så djupt afficierats, att följden på naturlig väg kunnat blifva
endast död och undergång. De säga, att den menskliga viljeförmå-
gau, i stället att förverkliga Guds, blifvit priccip för en från det gu-
domliga allt mer och mer bortvikande verksamhet. Den lifsgemenskap
med Gud, som genom tron på den menniskoblifaoe uppkommer, kan då
icke heller förklara möjligheten af Guds menniskoblifvande, utan tvärt-
om är det menniskoblifvandet, som skall förklara möjligheten af denna
lifsgemenskap. Endast påpekandet af ett relativt nytt, en ny skapelse
inom det gamla menniskoslägtet, hvilken genom det nya deruti satts utom
inflytelsen af det gamlas moraliska förderf, kunde öfver denna i Guds
förborgade rådslut grundade hemlighet lemna behöfligt ljus.
Men den antydningen, att Christus är ”den nya menniskan”, kan
äfven på ett annat lika närliggande, men af de ap. F. lika obevandradt
område blifva en nyttig vink. Ty sedan man antagit det gudomligas
och menskligas personliga förening vara en faktisk verklighet, utan att
dermed hafva velat göra intrång på något af de momenter, som kon-
stituerande ingå i den ena eller andra naturens väsende, så måste den
frågan uppstå, huru, då den menskliga naturen såväl, som den gudom-
liga, är i och för sig ett medvetande "och sig sjelf bestämmande subjekt,
Gudamenniskan, som i sig förenar dem båda, kunde tänkas såsom ett
enda personligt individuum. Att med dialektikens tillhjelp bringa denna
fråga till lösning, hafva den sednaste tidens utmärktaste dogmatici för-
sökt 2). Man har medgifvit, att om annars allvar skulle göras af det
sedan fjerde århundradet häfdvunna fasthållandet af menniskonaturens
fullständighet, man hos Gudamenniskan hade att, jemte det gudomliga
medvetandet och den gudomliga viljan, antaga tillvaron af ett mensk-
ligt medvetande och en mensklig vilja, och att således, derest man ut-
ginge från ”det moderna personlighetsbegreppet”, i och med tvåper-
sonlighetens förnekande, det menskliga medvetandet och den mensk-
liga viljan vore förnekad. Begreppet personlighet har derföre såtill-
vida modifierats, som man velat dermed förstå, icke förmågan af de
nämnda själsfunktionerna, utan dessas väsendtliga orsak, det tänkande
och viljande jaget sjelft 3). Och under sådant antagande har man sagt,
att det ena, osöndrade gudamenskliga jaget vore ”innehåll såväl för sitt
!) Jfr Barn. 12. 2 Clem. 1. Hermas’ Pastor, Sim. 8: 9.
2) Jfe Thomasius a. st. II. p. 201—02. Philippi, Kirchliche Glaubenslehre. IV.
p. 122—24.
3) Jfr Pbilippi a. st.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
