Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 L 8 Laadtmanson.
äfven här besittningen gifva presumtionen, om också denna här kan
lättare upphäfvas af de särskilda omständigheterna.
Sedan vi nu i korthet antydt de grundsatser, hvilka vi anse efter
vår Lag vara gällande i afseende på besittarens fördel vid bevisningen
af en rätt till saken, vilja vi öfvergå till frågan om det skydd som
vår Lag bör anses meddela besittningen. De uttryckliga stadgandena
derom äro emellertid ganska fa och föga utförda. Det är derföre nöd-
vändigt att härvid hufvudsakligen följa allmänna grunder, såvida näm-
ligen Lagen ej uttryckligen derför lägger hinder i vägen. Bland hit-
hörande stadganden bör först nämnas det nästan ordagrannt ur Chr.
LL. KgB. Cap. 28 upptagna JB. 18: 1: ”Hvar som tager med våld,
af den i handom hafver, jord, hus, skog, vatten eller vattenverk, eller
med någonhanda åtgärd för honom onyttigt gör, och vill sig det egna;
gälde åter skadan, och böte han, och alle de, som med honom i
samma gerning varit, fyratio daler hvardera”. Emellertid innehåller
detta stadgande, i den form det här har, ej uttryckligen något ome-
delbart skydd för besittning, utan det är, såsom vi ofvan visat, den
tillämpning, som deraf i praxis gjordes, som meddelar ett sådant. Ut-
tryckligen tillägges deremot besittning ett sådant skydd i ett för 1734 års
Lag nytt stadgande, nämligen BB. 10: 6, der det heter: ”Kärer någon
till annan för intagor, eller annan åverkan, och den, som käres till,
säger att de egor komma honom till; pröfve rätten först om käranden
den skog och mark då brukat och innehaft, och der sådant ljusligen
finnes, lägge han, som åverkan gjorde, det ut, som han ingärdat, och
återställe hvad han tagit hafver, böte ock som förr sagdt är. Finnes
det ej; då skall det, som tvistas om, i qvarstad sättas, och vid vite
förbjudas. Sedan skilje Domaren dem emellan om eganderätten. Tap-
par han saken, som åverkan gjorde, böte för våld eller åverkan, allt
som målet är till” 1). Hit hör äfven, såsom vi vidare skola visa, MB.
52: 1: ”Ingen må sjelfvilligt taga åter det han vidkännes, ehvad det
är från honom stulet, eller han det tappat hafver; utan lite Befall-
ningshafvanden eller Domaren derom till: dock må han det återtaga
af den, som är lösker man, eller misstänkt att vilja rymma, eller der
stulet gods å& färsk gerning finnes”.
Men, innan vi öfvergå till frågan om den ordning, i hvilken detta
skydd af laglig myndighet meddelas, bör en kort undersökning göras
1) Hvarifrån detta stadgande härleder sig torde ej med säkerhet kunna
sägas. Möjligt är att det helt enkelt är ett uttryck af den praxis, som
före den nya Lagens antagande utbildat sig. Den ofvan s 37 citerade an-
märkningen af Abrahamsson gifver någon anledning att antaga detta. För
öfrigt påminner det om P. Summariissimum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
