Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 Gustaf Leopold Collinder.
Men tyvärr stod det blott till formen qvar; den gamla andan var
derifrån bortviken. Man anställde icke vidare någon pröfning med
skriftebarnet. Ingen undersökning om kunskapen förekom; man
ställde icke längre den enskilde för ögonen just hans serskilda
synder; icke heller lemnades skriftebarnet tillfälle att bekänna sina
serskilda synder, sin individuella och speciella andliga nöd; — och
då kyrkan icke kraftigt uppmanade, icke enträget uppfordrade hvar
och en enskild att noggrant gå till rätta med sig sjelf inför Her-
ren, så tog icke heller folket det så djupt och allvarligt med sin
sjelfpröfning. Med ett ord, man tog väl hvarje skriftebarn enskildt
i biktstolen, men man höll icke med detsamma något själavårdande
samtal, såsom de gamla kyrkordningarna kräfde, utan skriftebarnet
framsade sin utantill: inlärda, ofta ganska vidlyftiga biktformel, och
omedelbart derpå aflöste presten!). Detta förfall härledde sig i
synnerhet af två orsaker. Först och främst föranledde det trettio-
åriga kriget ett svårt och genomgripande afbrott i den Lutherska
kyrkans utveckling i nästan alla protestantiska länder. Den all-
männa förvirringen gjorde det omöjligt för kyrkostyrelserna att
sörja för anställande af skickliga och dugliga prester. Icke sällan
voro församlingar i åratal utan herdar, och, der sådana funnos,
voro de ofta okunniga och osedliga personer, som af allt voro minst
skickliga till att utföra själasörjarens ömma och maktpåliggande
verk i biktstolen. Sedan kriget slutat, måste uppgiften till en bör-
jan blifva att återinföra yttre skick och ordning. De gamla kyrko-
ordningarna återupplifvades. Men med de åter iståndsatta formerna
följde icke genast andan och innehållet. Man återupplifvade äfven
det enskilda skriftermålet, men den gammal-lutherska, äkta evan-
geliska andan var och förblef bortviken. Särdeles i en sak följdes
icke ens den gamla ordningen, och deruti låg den andra orsaken
till skriftermålets förfall. I Reformationsseklet hade man genom
uttryckliga föreskrifter sökt förebygga, att folket på bestämda tider
af året skulle komma till skriftermål och Nattvard, på det att ej
antalet af skriftebarn skulle blifva större, än att själasörjaren med-
hunne att omsorgsfullt pröfva hvarje enskild. I de nyutgifna ord-
ningarna åter fastställdes bestämda communiontider, på det att fol-
ket skulle vänja sig vid att regelmessigt besöka Herrens bord. Men
i samma mån denna afsigt uppnåddes, gjorde man äfven ett om-
sorgsfullt skriftermål med hvarje enskild omöjligt. Ty icke kunde
en själasörjare på en Lördagseftermiddag noga pröfva 80, 100 eller
!) Jfr Scehmid, Geschichte des Pietismus, sid. 261.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
