Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 Fredrik Gibl
tare låtit sig göra, som nattvardens betydelse i alla fall för Luther
blifvit densamma. Nattvarden var nemligen för honom ett trons till-
egnoande af ordet om syndaförlåtelse, hvarvid Christi lekamen och blod
icke hade någon specifik betydelse, utan endast voro förbundstecken.
Denna uppfattning hade nu Luther kunnat fasthålla äfven under an-
tagande, att endast bröd och vin vore förhanden i nattvarden. Men
till ett sådant antagande kunde han aldrig förmås, emedan, såsom han
sade, texten var honom för väldig. Hans naturliga menniska var vis-
serligen böjd derför, men Skriften höll honom tillbaka. Då emellertid
en från reformationens hufvudhärd, Wittenberg, utgången spiritualistisk
riktning icke drog i betänkande att taga detta steg, så blef det Lu-
thers uppgift att gentemot denna försvara Christi lekamens och blods
reala närvaro i nattvarden och såmedelst närmare utveckla äfven natt-
vardens objektiva sida. I spetsen för nyssnämnda riktning stod Carl-
stadt, och till honom anslöto sig sedermera äfven de Schweiziske refor-
matorerna, Zwingli och Oecolampadius. <Carlstadts anderiktning var
öfverhufvud mystisk. Under det hos Luther mystiken var, så att säga,
trosprincipens utvecklingsfrö, som trädde i bakgrunden, sedan denna
princip en gång utvecklat sig, så behöll densamma deremot hos Carlstadt
principiel betydelse!). Den allmänna religiöst sedliga grundåskådning,
hvarifrån han utgick, var derföre den, att menniskan måste frigöra sig
från allt kreaturligt väsende; hon måste dö bort ifrån den egna viljan
och låta Gud ensam verka allt i sig, för att slutligen blifva förgudligad
(vergottet). Härur gestaltade sig nu hans uppfattning af de yttre nåde-
medlens betydelse. I det själen, menar han, höjer sig öfver allt yttre,
kreaturligt och blifver ett med Gud, så kan Gud sjelf icke längre vid
något yttre binda sin frälsningsverksamhet och frälsningsmeddelning.
Det yttre är alltför groft för att kunna beröra själsgrunden. Till följe
häraf säger han om nattvarden, att densamma icke är någon Guds
gåfva till menniskan. Alltså får hon sig icke der syndernas förlåtelse
meddelad, utan denna har hon att söka endast i Christi en gång för
alla fallbordade offerdöd. Till denna Christi offerdöd står nattvarden
endast i det förhållande, att vi’ der skola fira dess åminnelse, komma
till en lefvande kunskap derom, och innerligt försänka oss i Christo.
Nattvarden ställes alltså visserligen i relation till Christi offerdöd, men
dess rätta firande består icke deruti, att menniskan i tro omfattar den
på korset offrade Christus och den derpå grundade objektiva frälsnin—
gen, utan deruti, att inom henne sjelf ett döende och ett lif inträder,
som är förebildadt i Christi döende och lif. Nattvardens betydelse var
!) Jfr Kahnis pag. 817.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
